Göteborgsposten – 19 mars 1861, sida 2

Skeppets ofantliga massa öfvertäckte alldeles den håla, hvari de båda modiga unga männen lågo: de måste qväfvas, om de ej redan krossats af kilen. Ögonblicket var till förfäran kritiskt. Att för andra gången slå bort kilen, vore detsamma som att gå en säker död tillmötes, ty fregatten höll jemnvigten nästan endast genom ett underverk. En och samma fruktan beherrskade alla : om kilen ej snart blefve bortförd, skulle fartyget falla på sidan och då vore det slut både med konungens skepp och de tvenne officerarnes lif. De närvarande vågade ej röra sig... en djup smärta lästes i allas ansigten ... Varfsofficerarne, sjömännen och timmermännen uppfattade nog hela vidden af de båda officerarnes farliga belägenhet, men kunde ej hjelpa dem. Skeppet vacklade ... Ett genomträngande skri ljöd ... Ännu en sekund och katastrofen skulle vara gjord. Då ilade en karl öfver den fria planen omkring fregatten. Denne man var klädd som simpel sjöman och hans ansigte var alldeles likblekt. Med ett språng stod han bland timmermän: nen, grep en tung hammare och rusade derefter bort till fregatten.