Göteborgsposten – 19 mars 1861, sida 2

Mahurec ville tacka, men han kunde ej få fram ett enda ljud, och han nöjde sig, enligt sin vana, med att blott gifva sig ett duktigt slag af knytnäfven i maghålan. — Kunna vi icke på något sätt bevisa er de känslor, som i detta ögonblick röra sig inom 088? frågade biskopen, vänd till de båda unga männen. — Ni kan, monseigneur, svarade markisen efter någon tvekan, bevisa oss en stor gunst, för hvilken vi skola bli er djupt tacksamma. — Hvad då för en, mina herrar? — Tillåt oss bedja hvardera af fröknarne de Niorres lemna oss den bukett hon bär i handen, och hvilka varfstimmermännen för en stund sedan lemnade dem. Prelaten log och betraktade sin tante. Denna gjorde ett bifallande tecken, och Blanche och Leonore lemnade härvid, rodnande som ett par fullmogna körsbär, sina buketter åt de båda officerarne. På aftonen var ett talrikt sällskap församladt hos amiralen. Biskopens båda kusiner strålade i hela glansen af sin ungdomsfriska fägring. — Men om vi omkommit? hviskade vicomten till Lonore med hänsyftning på den stora fara, de båda unga männen lupit. (Forts.)