misstagit sig ifall man väntat sig någon medverkan från hans sida. Som vi redan el genom ett telegram från Stockholm, hvilket vi för några dagar sedan meddelade, hafva erfarit, och hvilket nu vidare bekräftas från andra håll, har han visat ett synnerligt missnöje med detta polackarnos steg. Polens innevänare äro föremål fv: samma omsorg, som alla mina öfriga unde såter, har kejsaren yttrat, och jag har visat min önskan att låta dem blifva delaktige at de fortgående förbällringarne; jag har rättighet att räkna derpå, att mina afsigler och sträfvanden icke misskännas och icke motverkas genom öfverdrifna och oantagliga fordringar; jag har gjort min pligt och skall le täla några oordningar. Om polackarne således af kejsar Alexanders mycket omtalade liberalism väntat några medgilvanden, så äro de nu tagua ur sin villtarelse. Alexander har genom detta steg betecknat sin ståndpunkt temmeligen bestämdt. Han är liberal, men han är despotiskt liberal; han vill framåtskridande, men det är han som skall bestämma detsamma, han är välvillig men den som icke är nöjd med hvad hans välvilja beslutar, den är otacksam och revolutionär. Detta är samma slags liberalism, som utmärkte Katharina II och Alexander I, och som dock icke hindrade dem från att vara fullkomliga sjeltberrskare. Af den hafva polackarne intetatt hoppas, och om de någonsin gjort det, så vela de nu ait det är slut. Den polska rörelsen står derföre nu på den punkt, att polackarne antingen måste uppge sina planer eller besluta sig att genomdrifva dem emot ryska regeringens vilja. Hvilketdera som skall komma att ske, beror troligtvis på rörelserna i Italien och Ungern. Uppstå dock der sådana förhållanden, au den polska nationen anser sig hatva någon utsigt att med framgång kunna sätta sig emot Ryssland, så kan man åtminstone hoppas, att ett vigtigt resultat för betryggande ar ett sådant företags framgång skall hafva framgått ur de nu passerade händelserna, nemligen enighet emellan partierna. Ty, antingen det må hafva legat i polackarnes plan eller icke, så ha de nu genom inlemnandet af sin petition till ryska kejsaren förmått denne, att uttala sig så, att hvar och eninser, att ett bestämdt val måste göras emellan det nuvarande tillståndvt eller en afgjord separation från all gemenskap med RKyssland. Hvar och en mäste efter Alexanders svar, inse att ingen väg deremellan finnes; antingen det ena eller det andra måste väljas. Och detta resultat är ingalunda af obetydlighet för Polens framtida utsigter. Ty alla som studerat historien öfver den polska revolutionen år 1830, veta att det som mest af allt då bidrog att omintetgöra polackarnes framgång, var den omständigheten att det fanns ett parti, som icke ville genast sträfva efter Polens lösryckande från Ryssland, utan hoppades att kunna förmå ryska regeringen till eftergifter, och hvilket derföre satte sig emot vidtagande af så ener