bens händer och utföra det uppdrag han åtagit sig, men lemna honom lönen. Markisen och vicomten befunno sig vid foten af läktaren: de hade hört de ord, som vexlats. En blixt glänste till i deras ögon. — Ni har rätt, min fröken! sade dHerbois och vände sig mot Blanche. Bland de unga männen härstädes skulle ej finnas någon enda med mod i bröstet, om den gamle skulle tillåtas sålunda gå till en säker död. — Kom, Charles! utropade vicomten och drog sin kamrat med sig, i det han fäste en af kärlek lågande blick på Lonore. De båda unga flickorna stodo ett ögonblick såsom slagna af åskan. I detsamma hade biskopen slutat välsignelsen öfver fregatten. En trumhvirfvel ljöd. Den gamle sjömannen gjorde korstecknet och närmade sig den del af bädden, der den sista kilen fanns, som höll fregatten qvar. En darrning genomlopp den tätt hoppackade folkmassan .-.. allas ansigten bleknade. En andra trumhvirfvel dånade. Den gamle sjömannen lyfte yxan, men hans stympade venstra hand saknade kraft och han kunde endast begagna sig af högra armen; ett skri af bäfvan trängde sig fram ur allas bröst. Den gamle tog ett steg framåt och samlade