gå censuren, hvilka tidningar hafva kunnat predika uppror, hvilka resande med farliga åsigter hafva kunnat tränga in i landet? — Och dock känna de unga polackarne, de män, som ännu icke voro födda då Konstantin dre den förra generationens ungdom till uppror, alla dessa ting. De höja den hvita örnens standar, det gamla Polens baner; de dricka till Kosciuskos minne, och de fira årsdagen at den polska revolutionens minnesvärda strider. De hafva uppenbarligen haft goda lärare och visat sig vara ifriga lärjungar. Vid hemmets härd, från sina mödrars läppar, från tjenare och bönder, från alla dem, som styrelsen ansett för alltför obetydliga att taga vara på, på alla de sätt, som det varit omöjhgt att hindra utan att tillintetgöra hela befolkningen, och som alla ryska betälhafvare och styresmän med alla deras medel att förryska uppfostran och undervisningen icke kunnat bevaka, är det, som Polens ungdom lärt sig frihetens traditioner. Så är det som frihetens strid, såsom ett heligt arf blifvit öfverlemnad från far till son. Skall denna fortärfda strid för friheten nu ändtligen krönas med framgång, eller till hvad skall polackarnes började opposition leda? — Två saker äro för bedömandet häraf af vigt att fästa sig vid, den ioyala, men på samma gång bestämda hållning, som oppositionen antagit samt det sävt på hvilket kejsaren upptagit densamma. — Det sätt, hvarpå polackarne valt att visa sin opposition mot de nuvarande förhållandena, har varit en petition till ryska kejsaren. De ha sålunda hållit gig inom fullt lagliga former, de ha alldeles icke vidtagit några steg, som kunna benämnas revolutionära, de ha endast för sin regent framställt sina önskningar och sina åsigter om hvad de anse vara nödvändigt för folkets lvcka. Men detta ha de uttalat klart och bestämdt. I botten af själen på hvarje invånare af detta olyckliga land, heter det i petitionsadressen till kejsaren, finnes det eu djup känsla af en egen nationalitet, skild ifrån alla andra europeiska folks; och detta land, som förut stod i jemnhöjd med den europeiska civilisationen, kan icke utveckla sig hvarken materielt eller andligt, så länge dess kyrka, dess lagstiftning, dess offentliga uppfostran och hela dess sociala organisation sakna dess nationalitets och historiska traditioners insegel. Efter, dessa åsigter anhåller man att kejsaren skall rätta sina handlingar. Men tror man verkligen, att kejsaren skall vilja göra detta, eller är detta steg blott en åtgärd för att tvinga den ryska regeringen att öppet uttala sin ställning, för att sedan kunna handla vidare i öfverensstämmelse med de derigenom framkallade omständigheterna? Räknar man verkligen på regeringens medverkan till Polens återupprättande, eller är hela petitionen blott en förberedande demonstration? Detta är svårt att afgöra, men man behöfver det icke heller numera, ty kejsaren har genom det sätt, på hvilket han upptagit den omnämnda petitionen, visat att man alldeles