Göteborgsposten – 18 mars 1861, sida 1

; Ostindien och fransmännen i Algier, eller till: ;ochmed en sådan, som den uppehöll i sina väl maktsdagar; eller skulle de kristna befolkningarne i Turkiet visa sig ega en sådan förmåga att organisera sig inya statsförhållanden, som det italienska folket, så skulle det icke finnas någon orientalisk fråga. Men just det, att detta icke är fallet, är det som framkallar den. Man kan icke låta folk utrota hvarandra och lugnt se på. Man kan icke låta folk, med hvilka man skall stå 1 beröring, genom handel eller på annat sävt, förstöra sig sjelfva och lefva i ett tillstånd af oordning och osäkerhet. Man måste derföre sjelf på något sält söka att åstadkomma det tillstånd af ordning och säkerhet, som ett sådant folk icke af egen drift kan eller vill åstadkomma. pSå skedde också nu, då Frankrike genom ockupationen i Syrien skulle återställa lugnet och ordningen derstädes. Men lika så svårt, ja ännu svårare, än det är att ordna en proletärbefolknings ställning i siaten och göra den oskadlig för de ofriga medborgarena, är det att ordna nationers och folks angelägenheter, hvilka icke kunna styra sig sjelfva. Den enda möjliga utvägen tyckes vara, att de ställas under någon annans förmynderskap. Men det är just 1 afseende å, hvem som skall öfvertaga cu sådant förmynderskap, som de europeiska makterna icke kunna blifva ense. England, Frankrike och iyssland kunna icke blifva ense derom. Så tillät man visserligen den franska ockupationen i Syrien, men endast temporärt; och nu då frågan gäller dess förlängning, är man åter oense derom. England vill icke att Frankrike skall fatta fast fot derstädes, och att förmynderskapet skall tillfalla detta land. Ryssland hade troligtvis intet deremot, blott det sjelf finge öfvertaga förmynderskapeti det europeiska Turkiet. Frågan är nu åter uppskjuten, men den skall snart åter komma före. Och skulle den ätven för denna gång lösas, så att Turkiet lemnas åt sig sjelf, så skall den dock åter framdeles förr eller senare återkomma, ifall icke befolkningen derstädes förmår att höja sig till en sådan ståndpunkt, att den sjelf kan taga värd om sina angelägenheter. Huru man än ser sakerna, finnes det icke några andra lösningar på den orientaliska frågan, än antingen, att befolkningarne i det turkiska rikets länder, framförallt de kristna, som nu tyckag stå på en särdeles låg ståndpunkt, höja sig så, att de liksom Grekland kunna bilda egna stater, eller den att Turkiet helt och hållet faller i händerna på en eller flere af Europas ledande stater.