Göteborgsposten – 16 mars 1861, sida 1

ESSER ER u lärft, och han var nu likasom hennes mar beständigt omgifven at fromma fäder. Tre gånger om dagen böjer hon knä i kyrkan S:i Ambrosio. Marchesens ofantliga egendomar förval tas af förpaktare och under det egaren sjel icke har bytt om rock på tio år, samt icke har mer än tvenne skjortor af groft lärft, ses dessa förpaktare i Spanien, Frankrike och Tyskland visa sig i lysande ekipager samt föra stor ståt. Hans årliga inkomst användes till välgörenhet, och flere hundrade familjer få af honom sitt dagliga underhåll. Denne man med sin underliga blandning af storhet och inskränkthet i karakteren har fått ett hårdt slag genom de sista händelserna. Hans helsa vacklar, och på de sista två åren har han icke gått till särgs om nätterna af fruktan att händelsevis dö utan religionens tröst. Hela natten vandrar han omkring i sitt sköna palats i Genua, och först när dagen bryter in, kastar han sig halft påklädd ner på sitt läger, och en kammartjenare, som sitter vid sidan af detsamma, har befallning att vid minsta oroande tecken tillkalla — icke läkaren, utan presten, som i full ornat och med sakramentet färdigt tillhands, vid denna tid står och väntar i en annan sal. Det är naturligt att de sista politiska händelserna hafva utkastat också honom i i rörelsen, och isynnerhet trån Rom har man gjort sig räkning på, att hans kungliga rikedom och stora inflytande härstädes skulle kunna verka till påfvens fördel. Han har också försökt att stifta ett parti emot regeringen, men utan framgång. Före krigets utbrott reste han till Paris med sin gemål, för att der genom sina legitimistiska bekantskaper utöfva inflytande och inverka på Tuilerierna. Åtskilliga audienser, som han hade, ledde dock till intet, och den af kloka presthufvuden uppgjorda intrigen strandade mot Napoleon. Man vill dock påstå, att hans gemål varit lyckligare hos kejsarinnan. Han återvände tillbaka derifrån samt beslöt att använda all sin förmögenhet till påfvens frälsning, och man känner rätt väl, att han för icke länge sedan sände en million till Rom. Men så stort är hans anseende och den kärlek, man hyser till honom, att icke ens den vildaste mazzinist skulle vilja antasta honom för hans politiks skull. Hans dagar förflyta nu emellan messor och munkar, och när fredagen kommer finner man honom sittande i sin gamla länstol med penningepåsar framför sig på skrifbordet. En ång rad af munkar och nunnor inträder och ngen går bort tomhändt. När det är behof, vet han icke af någon skillnad emellan parti eller religion; han vill blott komma nöden till njelp, när den anropar hans bistånd. Efter ans död skall hela hans stora förmögenhet illfalla jesuiterna, emedan den gamla slägten atdör med honom. Ett motstycke till denne man är Ala Ponsoni, också en rik och mycket besynnerlig idelsman, ehuru hans egendomligheter äro af innat slag. Många hafva säkert hört talas om hans slott i Cornigliano, säger den ofvanvämnde brefskrifvaren, och jag vill omtala nitt besök derstädes. — En kunglig marmorrappa förer upp till palatset, och vi kommo