Göteborgsposten – 14 mars 1861, sida 2

måste framkalla luftströmmar i atmosferen, samt huruledes man äfven var tvungen att antaga, det de öfriga himlakropparne, framförallt månen, måste inom luftkretsen åstadkomma rörelser, likartade med dem, som af samma orsak uppkomma i hafven å jordens yta, och som äro kända under namn af ebb och flod, ehuru dessa rörelser inom atmosferen äro för små, för att hittills genom observationer hafva kunnat konstateras. Den orsak, ur hvilken de största förändringarno härflöto, visade han, vore dock värmens olika förekommande och förändringar, emedan den icke blott inverkade derigenom att enskilda delar af luften vid uppvärmning blefvo lättare och derföre höjde sig upp öfver de mindre varma lagren, utan äfven derigenom, att förändringar af densamma inverkade på vattuets fördunstning till ånga, samt ångans kondensering tillbaka till flytande vatten, och sålunda utöfvade inflytande på luftens halt af vattendunster. Talaren ingick derpå i en framställning af de orsaker, som kunna framkalla värme och värmeförändringar på jorden och i luften. Af dessa vore soleus strålar den förnämsta; men ätven fixstjernorna måste man antaga utsända värme till jorden, alldenstund de voro solar, liksom vårt eget solsystems centralkropp -— ehuru denna värme för deras afstånds skull vore för obetydlig, för att kunna observeras, — liksom äfven månen, hvilken jemte det ljus den reflekterade från solen, äfven reflekterade dess värme, såsom italienarn Melloni lyckats uppvisa; hvarjemte äfven kemiska processer å jordens yta samt värmen i jordens inre utgjorde orsaker, som kunde inverka på temperaturen och dess förändringar å jordytan och i atmosferen. För solvärmens uppkomst och Jordens inre värme redogjorde talaren något utförligare. I afseende å den förra omtalade han, hurn man hade anledning antaga, att densamma icke utgick från sjelfva solkroppen, utan från ett densamma omgifvende dunstomhölje, den såkallade fotosteren, samt berörde de nyare hypoteserna om dennas beskaffenhet och solfläckarnes inflytande på den ifrån denna kropp utstrålande värmemängden. I afseende å jordens inre värme anförde han, huru man hade anledning antaga, att den i tidigare perioder varit så stark, att jordens massa varit flytande, ehuru den under tidernas lopp genom utstrålning i den kalla verldsrymden sedan svalnat, hvarigenom den nuvarande fasta jordskorpan uppkommit, men anförde tillika huru man genom astronomiska beräåknngar — alldenstund afkylningen skulle visa sig I sammandragning och förminskning af jordens volym, hvilket åter skulle inverka på jordens rotationshastighet, som man dock ända hittills funnit oförändrad — blifvit ledd alt antaga, att denna afkylning antingen upphört, eller försiggår så långsamt, att man icke kunnat märka den på den tidrymd våra astronomiska observationer hittills omfatta. Derpå framställde talaren huru den olilika värme solstrålarne, den förnämnsta värmekällan för jorden, framkallade på olika ställen af densamma berodde, af ortens atstånd från eqvatorn, dese höjd öfver hafvet, lordelningen af land och vatten vid densamma, ufvensom åtskilliga mindre vigtiga förhållanden, såsom sjelfva jordytans fysiska beskaffenhet, strömmar, vindar 0. s. v., samt redosjorde för de olika temperaturförhållanderna de olika zonerna och skilnaden mellan öklimat och kontinentalklimat samt värmeförhållandena å olika höjder öfver hafvet samt snögränsens olika höjd på olika ställen, och omtalade huru man genom såkallade isotherm iniers uppdragande å jordklotet sökt att skaffa sig en öfversigt öfver värmens olika fördelning å detsamma. Slutligen redogjorde talaren för några Mt de vigtigaste meteorologiska fenomener, som genom förutnämnda förhållanden erhöllo sin förklaring, såsom dimma och moln, regn, snö, hagel och dagg samt vindarnes och stor. 1 ee . 2 es 2 I Py