Göteborgsposten – 14 mars 1861, sida 1

tvinga tyskarne sjelfva att arbeta på upphäfvandet af just denna författning, genom hvilken de ämnat hålla Danmark underkutvadt. I det andra fallet kunde åter deras plan endast gå ut på att se till, att helstatens uppehållande skulle kosta så få offer som möjligt. Hvilkendera planen som utgjort det nuvarande danska kabinettets iunersta tanke, har man hittills icke kunnat bestämma af dess offentliga uppträdande, utan har måst hålla sig ull sin åsigt om de ledande personernas karakter; och i det längsta har man velat tro, att den danska regeringens sträfvanden skulle gå ut på att inleda ett förhållande, som skulle lemna den tillfälle att försöka en genomgripande lösning, som skulle ställa Danmark oberoende at Tysklands stormakters inblandning. Mycket har väl ofta talat deremot, men kabinettets åtgärd att år 1858 provisoriskt ställa Holstein i en afskiljd ställning och låta Danmark och Slesvig stå förenade under en och samma författning, tycktes åter tyda på annat, och man hoppades att dess afsigt var att söka att ställa så till, att detta provisoriska tillstånd skulle blitva definitivt, ehuru diplomatiska konsiderationer hindrade det ifran att öppet uttala ett sådant sträfvande. Vi ville gerna likna opinionen om den danska ministeren med den, som man hade om Kronstedts kapitulationsfördrag på Sveaborg, innan det verkställdes. Man tyckte att hans beteende var underligt, men man trodde i det längsta, at. det blott låg någon dold plan under alltsammans, ehuru man icke kunde genomskåda den; och först när sådana steg logos, att man icke kunde tvifla på den verkliga meningen, var man tvungen att erkänna huru mycket man misstagit sig. Det danska kabinettets sista åtgärder äro också sådana, att allt tvifvel om dess verkliga politik måste försvinna. Det har genom dem visat, att det vill söka bibehålla helstaten på hvarje möjligt eller omöjligt sätt. I stället för att låta Tyskland bäst det vill ordna Holsteins angelägenheter, och bereda sig på att göra motstånd, ifall det vill försöka gå öfver Eidern med trupper, för att på samma gång äfven ordna Slesvigs, har det försökt att förmå holsteinarne antaga en ny modifikation äf helstaten och sålunda hindra den utsöndring af detsamma, som eljest varit en gilven följd af en forbundsexekution derstädes. Det danska kabinettet ber visserligen, att man skall vänta till sista Mars, innan man dömer detsamma, samt låter påskina, att holsteinska ständerförsamlingen möjligtvis skall visa sig oefterrättlig, och då, säger det, då skola vi, sedan vi visat oss eftergifvande ända till yttersta gränsen, och ådagalagt, att felet icke ligger hos danska regeringen, kunna slå in på eiderpolitiken och åberopa alla Europas staters sympati. Men hvartill behöfves allt detta, ifall kabinettet verkligen vill en sådan lösning? Gynsammare förhållanden än det hade före detta steg, kan det dock icke få. Den enda möjliga slutsatsen synes oss vara antagandet, alt kabinettet vill undvika eiderpoliti