Göteborgsposten – 13 mars 1861, sida 2

an om konstitution eller som revolution. De renne makter, som delat sig emellan det köttstycke man kallar Polen, måste med någon oro betrakta hvarandra, med denna fruktan, som itgör det säkraste beviset på ett — icke rent samvete. Man börjar att redan låta förstå, det konungens af Preussen vid sitt tillträde till regeringen uttalade farhågor för den allmänna fredens rubbande äfven i icke ringa mon afsåg Polen, hvilket franska emissarier i längre tid sökt uppvigla, såsom det heter i de resp. regeringarnes handlingar. Skall Alexander våga taga steget ut och gifva Polen en fri konstitution, något som då äfven Osterrike och Preussen göra efter? Eller skall han med sin väldiga soldatesk än hårdare tynga på det olyckliga landet? Detta är den fråga, som för dagen tager allas uppmärksamhet i anspråk. Ryssland gifva en af sina stulna provinser en fri konstitution? Det är en anomali, för att icke säga en omöjlighet. Hela ryska monarkiens statssystem hvilar på en helt annan grund än konstitutionalismens, och, med all aktning för kejsar Alexander, vi tilltro honom ej ega denna jernvilja, denna obetvingliga kraft, denna skarpblick för tidens kraf, som äro alldeles nödvändiga för en furste, hvilken vill omhvälfva det förut bestående, på gamla traditioner, fördomar och olika intressen grundade inom sitt rike. Han skall troligen icke heller såsom Nicolaus våga gå i motsatt riktning och restrektivt qväfva den uppvaknade frihetskänslan hos polackarne. Det blir derföre utom tvifvel halfmesyrspolitiken, hvilken kommer att proklameras i afseende på Polen, eller med andra ord denna koncessionspolitik, hvilken gör det ena medgifvandet efter det andra, utan att betänka, det eftergifternas tid snart är tillända och att man måste säga nej, då det i alla hänseenden åter måste biossa upp. Och den heliga alliansen, öfvergifven af England, fruktande för Frankrike och Italien, står åter i stöpet. Skola, såsom man nu vill låta påskina, de värda furstarne kunna lägga bort sitt enskilta groll och närmare sammanknyta sig med hvarandra, för att sålunda lättare kunna behålla avar hvad de af omsorg för Europas lugn — såsom det hette i den heliga alliansens märkliga kontrakt -—delat sig emellan? Den närmaste tiden skall utvisa det. För vår del uppskatta vi dock nationalitetskänslan för högt, att det numera skall lyckas någon helig allians att kuuna qväfra den, men skulle hon vilja bjuda till, vore det säkerligen ett steg närmare den graf, hvari hennes ärelystna planer och forhoppningar en gång skola stoppas ned, för att för alltid glömmas — af omsorg för Europas lugn. Ryska ministern i Paris, grefve Kiselew, har besvärat sig öfver den alltför polska färgen uti Patrie. Då franska senatsdeputationen till kejsar Napoleon öfverlemnade senatens svarsadress på hans tal, genmälte kejsaren följande: Adressdebatten i senaten hade måst gifva landet ett bevis på, att intet af de stridiga intressen, som skulle skyddas, blifvit prisgitvet. Kejsarens politik skulle alltid vara fast, öppen och ärlig. Slutligen tackade han senaten, derföre att den godkände hvad som skett och byggde på framtiden. Enligt underrättelse från Turin, håller man derstädes på med att underteckna en adress, hvari varma och tacksamma lyckönskningar göras prins Napoleon för hans i senaten hållna tal. Från Italien hafva tidningarne ingenting af intresse att omförmäla. Civitella del Pronto och Messina belägras. Kommendanten på senare stället, Fergola, och sardinska generalen Cialdini vexla hotande noter med hvarandra. Man väntar dock snart citadellets uppgifvande, att döma efter desertörers uppgifter. Man känner sig både i Rom och Turin öfvertygad om att piemontesarne snart skola komma att aflösa den franska ockupationskåren, och påfven sjelf lärer betrakta sin sak som förtviflad. Det heter, att den afbrutna diplomatiska. förbindelsen mellan Turin och I Paris snart skall återknytas, i det sardinska Iregeringen tänker begagna Viktor Emanuels Iproklamation till konung af Italien, till att Iskicka ett utomordentligt sändebud med unRO oo RR ar TN ro I NF PS