Göteborgsposten – 12 mars 1861, sida 2

det vill säga: mig i höjden och dig ned i djupet ! — Hä? inföll Bamboulå häpen. Saint-Jean ryckte på axlarne, gick in i ett rum nästintill och kom nästan genast tillbaka, med en kandelaber med itända ljus i hvardera banden. Den halfskymning, som hittills rådt i den lilla budoaren, gaf vika för ett bländadne ljus. Saint-Jean stängde derpå fönstret, vände tillbaka till Bamboulå, hvars förvåning öfvergick till häpnad, och ställde kandelabrarne så, att Bamboulå fick hela ljusfloden i ansigtet. I detsamma förde han sina båda händer öfver hufvudet: Bamboulå utstötte ett skri... Betjenten hade, snabbare än vi skulle kunna säga det, undergått en fullkomlig förändring. Hans pudrade peruk hade försvunnit och man såg nu i dess ställe en svart hårbetäckning, som dock var klippt ända intill hufvudskålen, hvars egna form förrådde en ovanlig klokhet. Ögonbrynen hade äfvenledes förändrat färg och glänste nu svarta som ebenholtz, fint bågade öfver tvenne nyss matta och beslöjade, men nu blixtrande ögon. (Forts.)