Göteborgsposten – 12 mars 1861, sida 1

med all sitt gods och bohag draga sig ut på landet för en kort velleggiatura eller landtvistelse. Till en sådan temporär flyttning hade Gaetas belägring nu äfven föranledt en stor del af stadens befolkning, och då de nu fått höra att den tagit slut, vända de tillbaka till sina förra hem med allt hvad de tagit med sig. Föreställ eder, säger Times korrespondent, åtminstone 10,000 familjers hem, som blifvit vändt ut och in på — ulloch halm-madrasser, stolar, askar, grytor och pannor, samt köksoch husgerådssaker af alla slag — alltsammans lastadt på kärror samt mulåsnor och åsnor, eller buret af familjernas medlemmar, karlar, qvinnor och barn, och alla rörande sig 1 en och samma riktning, och fyllande vägarne med sina brokiga hopar. Jag såg bland andra en gammal, man som gick efterst i ett tåg af ett haltt dussin glada ynglingar, troligtvis hans söner eller sonsöner, och hvilka alla buro olika delar af deras tömda bonings innanmäte, under det att den gamle mannen sjelf bar ett stort krucifix, inlindadt i hvitt tyg, och så tungt, att bäraren nästan böjdes under dess tyngd. Denna Anchises hade tagit sina husgudar med sig på sin flykt; han hade icke trott på deras förmåga att skydda sig sjelfva i hans öfvergifna hem, dit han nu ville föra dem tillbaka. Men hvar voro deras hem? -— En man stannade på vägen bredvid mig och en stabsofficer i mitt sällskap, med hvilken han tycktes hafva någon liten bekantskap, samt betraktade denne med en bekymmerfull uppsyn, som så tydligt som möjligt sade: Hvad skall jag göra. Nåväl, Felice, huru står det till sade min ledsagare, fann du mycket skadadt i ditt hem? Ingenting, var hans eftertryckliga svar, jag fann ingenting. Så, du hade då bättre lycka än de flesta af dina grannar, vågar jag påstå, Ingenting, säger jag, återtog den stackars mannen, som rycktes ur sitt dvanika tillstånd af min väns missförstående af hans svar; Jag säger att jag fann ingenting; mitt hem är ingenstädes. Hundradetal boningar skola på samma sätt finnas förintade af sina återvändande invånare och hundradetal andra alldeles obeboeliga. Tio tusen francs hafvå dock blifvit sända af sardinska regeringen och genom subskription hatva andra summor blifvit insamlade, för att hindra den mest trängande nöden. Men äfven en million fres, säger den nämnde berättaren, skulle dock vara blott som en droppå i hafvet. Lyckligtvis äro dock dessa menniskor ett folk, som taga sakerna lätt, och som äro vana att bygga sina hyddor på de ruiner, till hvilka jordbätningar ofta förvandla deras boningar. Detta är den befolkning, som åter samlas till Gaeta och dess omgifningar. At dem som under deras frånvaro innehaft platsen och trakten omkring, de belägrade och numera öfvervunna, samt de belägrande och numera segrande, hafva de förra redan aftågat och de senare hålla på att göra det. Det minne de lemna efter sig från denna belägring är