Göteborgsposten – 9 mars 1861, sida 2

De unga männen betraktade hvarandr. SaintJean hade fullkomligt rätt: det insågo de alla. I Fruktan för skammen tystade harmen inom dessa hederliga bröst. -Ahl! sade Jean med ctt uttryck af djup sorg i sitt ansigte, om det endast gällde en vanlig förlust. — Hvad skall Brune säga? mumlade Nicolas. — Hr Brune skail tacka er, när ni lyssnat till mitt råd och för honom upprepat mina ord sade Saint-Jean leende. 1, — Hvad behagas? inföll Nicolas, medan hans vänners förvånade blickar fästades på SaintJean. Denne log ännu, men med den välvilligaste mine i verlden. -— Förlåt min nyfikenhet för mina afsigters skull, återtog han. Jag stod nyss, innan ni började spela bredvid er, och som ni talade med hög röst, hörde jag ofrivilligt ert samtal. De ädla afsigter, som förmådde er att spela, rörde mig så mycket, att historien om det bortröfvade barnet icke längre är mig likgiltig. — Känner ni hr Bernard? frågade Jean. — Icke personligen, men jag har hört mycket talas om honom. Grefve de Sommes värdigas hysa cn viss godhet emot mig. IIr gref