Göteborgsposten – 7 mars 1861, sida 1

ee cke på ett eller annat sätt haft med henne tt göra. Öfverallt har hon lyckats få låna jengar på sitt ord, sitt goda utseende eller ned sin talangfulla djerfhet. Att hon innehar stt pensionsbref på kungligt underhåll, beviar blott att hon genom sina intriger, sitt agra tal m. m. kunnat vinna förtroende hvar som helst. Vi förmoda att konungens byrå, som utfärdar sådana ynnestbevis, återtager letsamma, när det händelsevis träffat en så värdig person, vi hoppas äfven att grefve Sparre skall återbekomma sina ättepapper, att nan på båda hållen tager varningen i akt för ramtiden och aktar sig för att ha någonting att göra med mamseller. Vi kunna hoppas att andra mamseller, som händelsevis lyckats illvinna sig förtroende eller gunst, skola hä: danefter ordentligt betala hyran och i synnerhet taga sig till vara för öfverträdandet af let sjunde budet till förekommande af all skandal. Åkerbergskan har kanske icke direkt felat mot detta bud och, hade hon istäljet för sin vidlyftiga diversehandel nöjt sig med den vinst hon gjort på kärlekshandel, så skulle det varit lyckligare för det allmänna. Skeppsholmsbron skall icke längre i vår föreställning vara denna flytande och fula inrättning mellan Blasieholmen och Skeppsholmen, utan en lätt och luftig, och dock af jern byggd brygga i fem hvalf mellan stränderna. Der knappas och hamras dagligen så att det gifver genljud rundtomkring, och med våren blir allt färdigt. Vi fröjdas häråt såsom åt hvarje nytt steg vårt samhälle tager framåt i det ena eller det andra, men vi sucka straxt vid denna angenäma betraktelse, ty alldeles bredvid står det ofärdiga nationalmuseum och vi äro rädda för att ej i våra dagar få skåda dess fullkomnade herrlighet. Dess byggmästare är bortrest, komiten, som skall bestämma dess närmaste inredningsöde, är naturligtvis som andra långsam och emellertid få vi vänta och finna icke tröst i det ordspråket som säger att, den som väntar på något godt, väntar aldrig för länge. Norrmalmstorg blir nu genom den gamla gästgifvaregårdens nedrifvande och genom ett nytt hus den regulieraste platsen i hufvudstaden och gatan, som leder derifrån och som skall fortsättas till Humlegården, är redan rik på stora, präktiga byggnader. Det är byggmästare Alm som nästan ensam förnyar och förskönar denna stadsdel, så att man redan påtänkt borttagandet af ett m för att med fullt skäl benämna denna gata Norralmsgatan. B. P.