Göteborgsposten – 6 mars 1861, sida 1

i denna känsla af inre belåtenhet, hvilken gör, att sinnet icke mera känner några hinder. Låt oss gå att spela! hade Tallien sagt. — Ja, låt oss spela! hade Joachim upprepat, utan att göra sig reda för hvad frågan gällde. — Men, anmärkte Michel, vi kunna ej taga med oss till FEnfer en ung man, klädd till abbå. — Bah! sade Augercau bekymmerslöst. — Nej, återtog Michel, han måste byta om drägt. Då Joachim medgaf detta, gick man in till en klädmäklare i närheten. Här hade Joachim med glädje lemnat sin allvarligare drägt och sedan man öfverenskommit med mäklaren om bytet, hade han påtagit sig den mera bjerta borgaredrägten, hvilken klädde honom förträffligt. — Pojken kommer att gå långt! hade Augereau sagt med en beundrande blick på sin unge vän. — Nu till PEnfer! hade Tallien utropat. Och de fyra muntergökarne hade derpå arm i arm begifvit sig till spelgudens tempel. Klockan var omkring half tolf, då de kommo fram till det beryktade etablissementet. På tröskeln till hufvuddörren mötte de Jean och Nicolas. (Forts.)