TE Id UUIIUuUvvVe Senaten i Turin har med 129 röster mot 2 antagit det lagförslag, som gifver Viktor Emanuel och hans efterkommande titeln utaf konung at Italien. Förkunnandet häraf helsades med jubel. När deputerade kammaren likaledes antagit detta beslut och konungen mottagit titeln, inträder Italiens ställning i ett nytt stadium. Hittills har Italiens enhet visserligen bestått såsom ett faktum, men har icke erkänts at någon makt, alldenstund Sardinien ännu icke officielt vidgått densamma eller fordrat dess erkännande. Nu skola makterna förklara sig, om de erkänna den nya staten eller icke, och flertalet af makterna — England, Frankrike, KRyssland, möjligen äfven Preussen — skola troligen icke vägra sitt er-kännande, de skola mottaga Viktor Emanuels gesandter med deras nya kreditiver och sjelfva accreditera sina gesandter hos konungen af Italien, i stället för hos konungen af Sardinien. Man anser det nemligen vara afgjordt, att hofvet i Turin skall begagna detta tillfälle att förnya sin diplomatiska förbindelse med Frankrike och Ryssland. Äfven romerska frågan skall, tror man, komma till tals inom deputerade kammaren med det snaraste. Man väntar dock, att huset skall öfvergå till en motiverad dagordning, i hvilken regeringen uppmanas, att i Tuilerierna fordra franska besättningens återkallande från Rom, alldenstund den är det enda och verkliga hindret för att befolkningarne skulle kunna tillkännagifva sin vilja och denna besättnings qvarstannande för obestämd tid är en kränkning af non-interventionspriricipen. En petition från borgarena i Viterbo till parlamentet skall lemna stoft till denna förhandiing. Nämnde petition är redan försedd med tusentals underskrifter. Staden Viterbo jemte trakten deromkring hade, såsom bekant, besatts af piemontesarne, då dessa besatte Markerna; efter tre veckors förlopp återfordrade franske befälhafvaren i Rom, Goyon, denna del af Kyrkostaten; emeilertid hade Viterbo redan förklarat sig för helstaten, och när Piemonts kommissarie i Markerna, marchese Pepoli, efterkom Goyons begäran, förklarade han uttryckligen, att han öfverlemnade Viterbo åt fransmännens skydd, en handling som dock ej bör förstås så, att Viterbo skulle mot sin vilja återlemnas ål romerska curian. Sedan dess har Viterbo med fransk besättning deltagit i Umbriens och Markernas införlifnings-omröstning med en ofantlig majoritet till resultat. Viterbos invånare hafva nu beslutat, att vända sig ej blott till italienska parlamentet, utan äfven till franska senaten, för att få fria händer i tillkännagifvandet af sin vilja. I Rom arbetar enhetspartiet i samma riktning. Emellertid råder i Rom en ej så obetydlig oro, dels tillfölje af folkets allt större påtryckning, dels genom Laguerronnieres kända broschyr. Med anledning af denna senare förklarar Roms officiela tidning, att den påtliga regeringen tillbakavisar den ansvarighet, som broschyren söker påbörda henne, samt tillägger, att broschyren är affattad på ett lika gofistiskt sätt som föregående flygskrifter, hvilka behandla samma ämne, och att det, genom Januari-allokutionen, genom åtskilliga andra allokutioner och genom den depesch, som den 29 februari 18609 af kardinal Antonelli tillställts påflige nuntien i Paris, msg! Sacconi, tillräckligt bevisats, hvem ansvaret drabbar för de beklagansvärda händelserna under senare tiden. Hvad anledningen och ursprunget kan vara till en från Rom utkolporterad berättelse om att exkonung Frans skall qvarstanna : Rom, så länge franska besättningen förbli der, är ej godt att säga. Oss förefaller der dock apokryfisk, alldenstund fransmännen omöj ligen kunna gerna se, att detta Italiens trä tofrö skall finnas qvar, något, för hvilket kej sar Napoleon ej skall kunna bära ansvare inför Europas domstol. — En annan korresp från Rom berättar ater, att Frans sel mycket nedtryckt ut, men drottningen deremo visar i mine och hållning en hos qvinnor säll synt behjertenhet. Oturen tyckes likväl hafv: följt henne ända till Qvirinalets påfliga, gäst vänliga palats; ty då hon ett par dagar efte: sin ankomst till Rom på natten kom sin säng Ann