— Min gode husbonde! mumlade han med tårqväfd röst, ni litar då ändtligen på er låge tjenare ? — Ja, svarade rådsherren, jag litar på er, Saint-Jean, ty jag skall anförtro er min dyrbaraste skatt: det barn, som bör efter mig bli min familjs hufvud. Saint-Jean höjde ögonen mot himlen, liksom för att taga honom till vittne af den trohet, han tyst svor inom sig. — Om några ögonblick, fortfor hr de Niorres, då alla gått till hvila i hotellet, skall jag sjelf stiga upp till mme de Versac, jag skall taga Louis i mina armar och bära honom ned till er, Saint-Jean. Derpå skolen j båda aflägsna er genom lilla trädgårdsporten ... Tag tillsvidare detta, för att dermed bestrida de första reseomkostnaderna. Rådsherren räckte härvid betjenten en väl späckad börs. Saint-Jean förde tillbaka hr de Niorres hand. — Hvad! sade denne häpen, vägrar ni? Ni vill då icke mera tjena mig, Saint-Jean ?... ni afstår från att utföra er förut uttalade önskan? — Nej, nej min goda herre! sade betjenten, jag afstår icke från något ; men för att I bättre kunna tjena er, vägrar jag resa nu i natt. — Ni vill då icke begifva er härifrån ? — Nej, icke i natt åtminstone.