Göteborgsposten – 2 mars 1861, sida 2

— Hvarföre då? frågade m:me Bernard förvånad. — Tst! j skolen sedan få veta det. Farväl, min fru! friskt mod. Hr Brune, jag väntar er i morgon vid utsatt tid, och ni hr Bernard, kom ihog mitt råd! Foucht, som lemnade färgaren och hans hustru i djup förvåning, skyndade utför trappan och uppnådde de båda borgarena i förstugan. Snart hörde man dörren låsas igen efter dem. — Denne man ingifver mig fruktan! mumlade den sjuka. — Hvem? Fouch? frågade Brune. — Ja. Hans blick har någonting iskallt... och han tyckes likväl lifligt intressera sig för vår grymma belägenhet. Men, anmärkte Bernard, hvarföre rådde han oss att misstro våra vänner... — Om han bedroge oss... — Ah, sade Brune, om han ville bedraga er, skulle han nog handla ensam och icke bedja mig följa sig. — Det är sannt! mumlade färgaren. — Men hans yttrande om Gorain och Gervais är dock underligt! tillade den olyckliga modren — Han känner hr Danton, inföll studenten och steg upp från stolen, eftersom det var på hans rekommendation edra vänner förde honom