Göteborgsposten – 1 mars 1861, sida 2

— Ja, tillade färgaren; herrn här har dej godheten intressera sig för vår olycka. Det ä den förträfflige Gorain, som fört honom hit til oss i afton. Visserligen . . . stammade Gorain. Ni ve nog, att jag gör allt hvad Jag kan... men jag fruktar att... — Säg icke så! afbröt m:me Bernard lifligt och reste sig upp i sängen. — Säg ej att jag icke skall återfinna mitt barn . .. det skulle bli min död. — Jag säger det icke.. . fortfor Gorain med växande förvirring . .. men Jag tror... att det skulle vara klokt... — Att upphöra med våra efterforskningar ? utbrast den arma modren. — Har ni några underrättelser ? afbröt färgaren, vänd till studenten. — Inga! svarade denne. Bernard sänkte hufvudet och tvenne tårar sipprade fram ur hans ögonhår, — Jag skall återfinna mitt barn! sade den olyckliga qvinnan med styrka. Jag har aldrig gjort någon ondt. Gud är för rättvis, att beröfva mig mitt barn! Ja, jag skall återfinna Rosa! Detta hopp lefver i mitt hjerta; det är ensamt let, som ger mig styrka att lefva... — Lugna er! lugna er! sade Fouch6 och 08 en af den sjukas händer, samt tvingade henne