Göteborgsposten – 28 februari 1861, sida 2

— Hvad! utbrast Blanche, skola vi icke ens skänka dem den tröst, hvarom de bönfalla före deras afresa? Vi skola vägra att taga emot dem... -Vi böra det, min stackars Blanche. -— Men betänk då, om de veta, liksom vi sjelfva veta det, buru mycket man än bemödat sig om att dölja sanningen för oss, att förfärliga brott begås här i huset, då måste ju deras förtviflan vara outhärdlig; ty Henri och Charles älska oss, Leonore; de älska oss lika varmt som vi älska dem. — Ett ytterligare skäl att hålla dem aflägsnade från detta hus. — Hvarföre då? De äro starka och tappra; jag hyser till dem ett oinskränkt förtroende; de skulle nog försvara både oss och vår mor. — Men vår onkel vägrar ju, att taga emot dem, fastän de försökt allt för att komma i vår närhet. Låonore spratt häftigt till. — Hvad är fatt? frågade Blanche, — Ingenting, svarade den äldsta systern; Jag tyckte mig höra något prassel bakom 085, men jag misstog mig säkerligen. Blanche såg sig uppmärksamt omkring. — Jag ser ingenting, sade hon. — Det var kanske min klädningskjol, som frasade mot bladen.