Göteborgsposten – 28 februari 1861, sida 2

hus, och det var bådas likhet — oaktadt deras ömsesidiga olikhet — med hr de Niorres. Denna likhet var isynnerhet underbar hos den andra 1 ordningen: hon var ett lefvande, men föryngradt och förskönadt porträtt af rådsherren. — Är du trött, Blanche? frågade den, som tycktes vara äldst och hvars gång egde hela behaget hos en trånande kreolska. — Trött? svarade den unga systern, hvars likhet med hr de Niorres var så förvånande; du vet väl, att jag aldrig blir trött. Man går ju ingenting i detta tråkiga Paris, man måste ju alltid åka i vagn. Ah, mina vackra alleer i Brest, hvar ären j? — Mycket långt härifrån, min stackars Blanche! -— Men, återtog Blanche, du är trött, Lonore. Vänta, låt oss slå oss ned här på bänken och prata litet mera, innan vi gå in igen. Den unga flickan visade härvid på bänken utanför löfsalen. De båda systrarne togo plats der. — Leonore! återtog Blanche efter en lät! tystnad, hvar har du gjort af vicomtens bref? — Här, sade Leonore och visade på sir barm. — Nå, min syster, man måste svara. — Mitt svar är färdigt, Blanche; vi bör: vägra.