Göteborgsposten – 26 februari 1861, sida 2

byggnader, som stötte intill sjelfva hotellet, vid foten af en hög mur, som säkerligen omgaf hotellets trädgård, ty man såg ofvanför densamma kronorna till några höga träd, hvilkas grenar sträckte sig ända ut öfver gatan. De båda samtalande hade ej väl hunnit försvinna, förr än några yfviga grenar, under hvilka de stått, började sakta röra på sig, fastän icke en enda vindfläkt kändes. Bladverket fördes lätt åt sidan, tvenne ögonstenar lyste plötsligt i skuggan och ett stort lurfvigt hufvud stack fram. Denne nye personnage såg sig väl omkring på gatan, och då denna var alldeles öde, hoppade han utan tvekan ned. — Stopp och belägg! sade han och såg sig ånyo försigtigt omkring. Jag känner nu kompassen! . . . I morgon... i öfvermorgon . .. man måste, man bör icke... själen, armen. Jag vill bli skapt som en nors, om jag förstår det ringaste. Men ej ett ord om mina löjtnanter, och det är ändå kulan. Hvad menade de fördömda landkrabborna ? (Forts.)