Göteborgsposten – 23 februari 1861, sida 2

och efter kriget. Italien är af stort intresse för nyfsningen och den europeiska ordningen. Det hade sin plats blott i historien och har återersfrat den i den verksamma politiken, i nationernas liplomati. Det har gjort ännu mera och man can säga, att dess nationalitets framträdande på Europas karta redan omgestaltat den allmänna situationen. England, som ännu för två år sedan höll 1815 års fördrag okränkbara, har nu sjulf kommit derhän, att det gynnar en af de betänkligaste kränkningar, som föröfvats mot det mot Frankrike så klokt upprättade europviska systemet. Ryssland använder, sedan det så uppviktigt afsagt sig sitt uteslutande protektorat öfver Tyskland och sitt välde öfver Orienten, nu sitt rättmätiga inflytande endast på att förebygga konflikter. I sina institutioner med försigtighet hyllande framåtskridandet, har det i sina internationcla förhållanden öfverallt visat sig rättvist och försonligt. Preussen har, i det att det tillbakavisar tomma farhogor och förvägna hotelser, genom ett nyligen utgifvet votum åter infört sin politik på en bana, som motsvarar dess historiska uppgift och obestridliga intressen. Österrike försöker att genom reformer resa sig från sina nederlag, och med en återhållsamhet, för hvilken man måste göra det räkning, inskränker det sin inblandpingsrätt. Spanien stiger fram ur stormar, och dess frihet, som det konstituerar åt sig, gifver det åter sin forna äras lyftning. Italien har mycket bidragit till denna frisinnade rörelse i Europa, hvilken, i det den qväfver fröet till en koalition, befästar alla förboppningar om fred och framåtskridande. Men om Italien än är befriadt är det likväl ännu icke ännu konstitueradt, och det hinder, som uppreser sig mot dess organisation, är Rom. Sålänge den olyckliga antagonism fortvarar, som man framkallat mellan de krafter, hvilkas enande motsvarar så många intressen, skola Italien och det verldsliga påfvedömet icke återfinna vilkoren för sin jemlikhet. Så må de då enas, och ur detta allt skall sedan framgå deras gemensamma storhet. Det är lika svårt att föreställa sig ett Italien utan påfven, som påfven utan Italien. De äro med hvarandra förenade genom traditionen, genom historien och alla katolska nationers allmänna aktning för kyrkans hufvud. När kejsaren ingick förpligtelser mot Österrike, var det bans afsigt, att återställa detta dyrbara band. Den dag, då denna stora tanke finner sitt förverkligande, skall påfvedömet inom det moderna samhället blifva en så hög auktoritet, som dess ursprung och sändning anstår. Italien skall till sitt oberoendes politiska kraft lägga den moraliska kraften i detta utomordentliga läge, som af det gör ett fädernesland för den andliga suveränitet, hvars rike sträcker sig ända till verldens lyttersta ända. Emellertid skall kejsaren — oaktadt allt hvad som hittills skett, så många vägranIden att mottaga Frankrikes högsinnade mellankomst, oaktadt så mycken orättvisa, hvilket allt dock icke kunnat förminska hans tillgifvenhet -—, vi äro derom öfvertygade, lemna sit! svärd i Rom, för att skydda den hel. fadren: I säkerhet. Trogen sin dubbla pligt, såsom en ge Inom folkviljan utvald furste och såsom kyrkans äldste son, kan han icke uppoffra Italien för de I romerska hofvet, ej heller öfverlemna påfvedöme åt revolutionen. Lugn, som samvetet och rätter hos ett stort folk, skall han tåligt afvakta der -lnära stund då den påfliga regeringen, slutligei t) kännande de farliga bundsförvandter, som påtvin -Igat henne sitt understöd, skall veta att skilj: mellan dem, som gjort allt för att störta henne r och dem, som gjort allt för att rädda henne. t ODEN I FURRBRTOP EE mes DE TRA TYCKER Eablharsr I 22 hava IKT