Göteborgsposten – 23 februari 1861, sida 2

ett särdeles eget sätt och skulle påminna om de stora religiösa opinionsyttringarne i en förfluten tid, och på det intet måtte fattas i sceneriet, ställde man i spetsen för detta korståg en general, som Frankrike under sina hjeltemodiga strider i Italien och på Krim icke sett under sina örnar. En i Vaticanen mäktig clique, skref då br de Grammont, sökte att gifva detta steg karakteren af en utmaning mot Frankrike. Men i stället för att svara på denna meningsyttring skyndade kejsaren att, på den hel. fadrens begäran, befullmäktiga general Lamoriciere att taga tjenst i utlandet. XI. De förvillelser, åt hvilka man så dåraktigt hängaf sig, skulle snart få ett grymt slut. Garibaldi hade landstigit i Marsala. Sedan ban i segerlopp genomilat Sicilien inföll han i spetsen för sina skaror i konungariket Neapel, hvars monarki, först af nöden drifven till det yttersta, skulle adla sig genom ett hjeltemodigt försvar. Den lycklige soldaten sökte förgäfves göra sig till statsman. Den italienska friheten kunde duka under i revolutionens triumf. Piemont trodde det vara sin pligt mot sig sjelf, sin egen säkerhet och Italiens väl, i hvars midt det allena representerade den monarkiska myndighetens förening med det nationala oberoendet, att förebygga de anarkiska lidelsernas farliga seger, i det att det modererade den italienska rörelsen och sjelft tog densammas ledning i sina händar. Mellan konungariket Neapel och sardinska staterna låg det påfliga gebietet. Piemont tvekade ej längre; det såg i sjelfva verket en general, hvilken, när han öfvertog befälet, öppet uttalade sin ficndtliga stämning mot den sak, hvars representant var Viktor Emanuel. Infallet i de påfliga staterna var sålunda i Piemonts ögon ett öppet angrepp mot reaktionen, hvars säte var i Rom, och utgjorde en försigtighetsåtgärd mot de revolutionära lidelser, hvilkas härd var Neapel. Kejsar Napoleon betecknade i afseende på detta anfall sin politik klart med tvenne lika betydelsefulla handlingar: han återkallade sin gesandt från Turin och fördubblade sina ockupationstrupper i Rom. På detta sätt träffade hans tadel den sardinska regeringen, medan på samma gång hans tillgifvenhet omgaf den hel. fadren med ett verksammare skydd. Men hvad skulle den påfliga hären göra mot den sardinska? Hvilken hållning skulle dess anförare iakttaga, hvilken ännu några dagar förut helsats såsom det förrådda påfvedömets räddare? General Lamoriciere hade att välja mellan tvenne beslut: ban kunde draga sig tillbaka för inkräktarne med sin ännu icke stridsfärdiga armå i det han protesterade mot kränkandet af der hel. stolens neutralitet, eller fresta vapenlyckan en ojemn strid. Af dessa båda möjligheter var blott en ende politisk och förnuftig, nemligen protesten. Gene ral Lamoriciere skulle ha bevarat sig så läng som möjligt och ingen skulle uttydt hans reträt såsom svaghet. Då han beslöt sig för motstån det, lopp han fara, att se sitt mod uttolkadt så som oförsigtighet. Vi veta huru sakerna aflöpo. Påfvedömet befann sig nu utan försvarare Sedan det tillbakavisat Europas garanti och de katolska verldens hjelp, som kejsarens omtänk samhet förskaffat det, såg det nu sin armå sking rad, sina provinser öfverfallna och revolutione; hotande närma sig Roms portar. Hvem skull rädda det från detta så oklokt frambesvurna miss öde? Kejsaren! Hans arme vaktar icke blot Rom, densamma skyddar tillochmed S:t Petri arf vedel, som Piemont på vår begäran utrymt. Och i sällsam motsats till de falska elle blinda rådslag, som ville drifva påfvedömt i landsflykt, för att deraf göra ett verktyg fö Pius IX från dessa förtviflade beslut och hö apostlarnes efterföljare qvar vid S:t Petri graf. 18 Hela den målning, vi här upprullat, är ir le genting annat än den romerska frågans histori le sedan tio år tillbaka. Det är nu lätt att bedöm hvilken roll som tillfaller hvar och en. XIV. Är det onda nu verkligen ohbjelpligt? sa I tro det icke. Man kan i Rom såväl som i Franl rike redan i dag finna, att den italienska fråg: . SL aa ff