Göteborgsposten – 23 februari 1861, sida 1

——m— mm Tv fruktan och tystnad. Österrike sjelft råder det till reformer, såsom det enda räddningsmedlet: romerska regeringen förblir obeveklig. Men hvad fordrade hon ? Romagnans återlemnande. Rom ville ej höra något, ej gifva alls efter, förrän denna provins åter underkastat sig hennes, välde. Var det möjligt? Hvem skulle med makt verkställa detta återlemnande? Det besegrade Österrike vågade icke; det segerrika Frankrike kunde ej. De båda länderna skulle genom ett sådant direkt ingripande inlåtit sig på ett interventionssystem, hvars alla följder omöjligen kunde beräknas. Påfven kunde dessutom ej sätta något större hopp till sina egna soldater; han stod mot den hotande revolutionen utan soldater. Emellertid uppfattade romerska hofvet icke denna situation, Det uppsköt de påbjudna reformerna till senare tider. Midtunder denna obeslutsamhet, som snart skulle slå öfver i hårdnackadt motstånd, begynte eller fullbordade de genom sina furstars aftåg från sina regeringar befriade mellanitalienska befolkningarne sin anslutning till piemontesiska monarkien och bokstafligen inneslöto Kyrkostaten, hvilken de genom sitt oberoende liksom hotade. Händelserna hopa sig i Mellan Italien, nya makter bildas, upproret hotar Neapel och utbreder sig öfver Sicilien; hvilken blir nu under dessa händelser Frankrikes hållning? Hvilket sjelfständigt beslut skall romerska hofvet härleda ur ögonblickets nödvändighet och dess väldes traditioner ? Akterna i denna stora process föreligga kamrarne; dess vittnesbörd skola vi åberopa, ty den har historiens säkerhet och auktoritet. Den 26 Februari 1860 förnyade hr Thouvenel genom hr de Grammont förslaget att låta Europa garantera den helige fadrens stater under. vilkor af ett vikariats upprättande i Romagnan. För att kunna öfvertyga sig om den uppriktighet, hvarmed kejserliga regeringen eftersträfvade en lösning, som bibehölle påfvens verldsliga makt, må man se med hvilken energi franska diplomatien sökte förmå turinerkabinettet till en klok öfverenskommelse. På samma tid den sökte öfvertyga Rom om nödvändigheten af koncessioner, sökte den förmå Viktor Emanuels regering att endast vara påfvens vikarie i Romagnan. Så småningom skulle motståndet mot så ärligt menade och så förnuftiga rådslag komma från Rom. Tuillerier-kabinettet förlorade icke modet. Vikariatet tillbakavisas som en skymf. Kejsaren förelägger nu den romerska stolen till antagande en ny lösning, hvilken hr Thouvenel skall meddela alla katolska hof och hvilken sammanfattas i depeschen af 8 April på följande sätt: Organisation, med uteslutande af en fransk eller österrikisk intervention, af en armåkår, som är bestämd, att vaka öfver ordningens upprätthållande i Rom; subsidier, hvilka skola lemnas påfven af de katolska makterna; slutligen promulgerande utaf de af H. Helighet redan bifallna reformer inom romerska staterna. I detta skydd låg mer än en åt svagheten erbjuden hjelp; det var en hyllning åt den romerska stolens gamla ärofulla storhet. För hvilken annan makt skulle de katolska nationerna öfvertagit dylika pligter, som för den förste, hvilken i Guds namn beherrskar själarne och hvars hand utbreder sig välsignande öfver jorden? Italien vore derigenom lugnadt, den italienska ——— KL