Göteborgsposten – 22 februari 1861, sida 2

— Åh, han skall nog komma. Låt os ännu vänta litet. -— Han tycktes väl vara villig emot oss ? — Som vanligt. Hans tjenstaktighet är all tid sig lik. Det är lyckan sjelf, som fört ho. nom i vår väg. Utan honom skulle denna ha stiga afresa vara omöjlig. — Och vi måste resa i morgon natt. — Vi skola ock resa, Charles, om nemli. gen Blanche och Lonore äfven gå in derpå. — De måste följa med oss, om vi ock skulle bli nödsakade att föra bort dem med våld sade markisen med bestämd ton. Kunna vi vä lemna dem utsatta för den fara, som hotar dem? Det är dessutom omöjligt, att längre kunn: lefva på detta sätt. Jag kan det icke längre Henri. — Har du träffat Saint-Jean, medan jag sökte reda på Roger? frågade vicomten. — Ja. Allt är öfverenskommet med ho: nom. Denne stackars gosse, som är oss så till. gifven och tillbeder sin husbonde, medan har dock beklagar hans svaghet, då det gäller at fatta ett beslut, han har lofvat att kl. 1 på mor: gonen hålla med en förspänd vagn vid gatar Grand-Chanlier. Georges skall köra oss till för sta poststationen. På så sätt skall ingen, on hvilken vi icke kunna vara säkra, hafva del a vårt förtroende.