Göteborgsposten – 22 februari 1861, sida 2

— Jag förklararde er med ett par ord, hvad vi begära utaf er, tillade vicomten. — Ja, ja, jag vet, svarade Roger, men det är just det j önsken, mina herrar, som är svårt att finna. Penningar åro sällsynta och den vän, som vanligen sätter mig i stånd att kunna hjelpa er, är för närvarande borta, ty jag sjelf har, såsom i nog veten, icke någon förmögenhet. Jag tjenar som ett slags mäklare mellan er och min vän, som ej vill att hans namn synes i dessa affärer — Min bästa Roger, sade markisen, det gäller nu för oss om en sak af den yttersta vigt. Ni skall ej lemna oss i förlägenhet för futtiga tvåhundra louis. — Ack! om jag bara hade dem... — Men eger ni ej någon annan vän? — Jag känner visserligen en, som skulle kunna... — Vi äro räddade? utropade vicomten. — Men, tillade Roger, denne någon är förfärligt girig. — Hvad bekymrar räntorna oss! sade dHerbois. Vi skola betala, hvad han begär! -Det är ej allenast fråga om räntorna... J måsten betala igen lånet inom mycket kort tid. (Forts.)