Några timmar efter den omnibus afgång från Versailles, hvari vi sett några af våra bekanta taga plats, rådde ett skiftande och bullersamt lif i Palais-Royal. Klockan var half åtta, mörkret började inbryta, värmen var ännu temligen stark och, såsom det ofta händer om aftonen efter en brännande het sommardag, en lätt dimma höjde sig upp från marken, förenade sig med det upprörda dammet och bildade liksom en slöja af gaze öfver de många promenerandes hufvuden. Ingenting kunde vara mera lifvadt, omvexlande, glädtigt och fängslande än den anblick, som trädgården företedde nu i skymningen. Bland den stojande och hvimlande folkmassan gingo tvenne unga män och samtalade sakta med hvarandra, hållande sig längs gallerimurarne, liksom vore det deras afsigt att vara ur vägen. Dessa båda unga män voro markis dHerbois och vicomte de Renneville. -— Klockan är half åtta! sade den ene med en blick på sitt ur. Är du säker om, att du icke misstagit dig, Henrik? -— Jag försäkrar dig, att hr Roger stämt möte med mig kl. 7 just här längs Valoisgalleriet. — Huru kommer det sig då, att han ej infunnit sig?