Göteborgsposten – 21 februari 1861, sida 2

rösten. Jag vågade icke tala rent ut nyss, så att alla hörde det, men oss emellan .. . jag tror dem vara förlorade. -Stackars gossar! -— De ha ofantliga skulder och konungen skall icke betala någonting, men det värsta är, att de svåraste misstankar kunna hvila på dom! — Huru då? — För tusan! om deras blifvande hustrur skulle ärfva, skulle man kunna tillskrifva dem... — Aha! inföll Gorain, som nu plötsligt såg klart i saken. — Au revoir! sade tvärt Roger. Jag skyndar min väg. Roger tog af till venster och försvann hastigt. De båda borgarena betraktade hvarandra med en viss förvåning och satte sig i gång. Fouchå hade närmat sig Danton. — Ni sade mig ju, att Bernard, fadren till det bortstulna barnet, bor vid gatan Saint-Honorå ? frågade han. — Ja, svarade Danton, några steg från det hus, der jag bor. — Godt, tack! — Vill ni träffa de arma föräldrarne ? — Ja. (Forts.)