Göteborgsposten – 21 februari 1861, sida 1

ska åtgöranden. Begynnelsen af en parle mentssesion är liksom upptändandet af ljus ut ett rum vid skymningen, hvarigenom föremå lens förut otydliga och obestämda konturei antaga en bestämdare gestalt. Bland de många papper som den engel ska regeringen vid den nyss begynta parlu mentssessionens öppnande framlagt på under husets bord förekommer äfven en stor luntz under rubriken Korrespondens rörande de italienska affärerna. Mycket af densamme har visserligen redan förut på annat sätt fun nit sin väg till offentligheten, men åtskilige nya upplysningar förekomma dock i densam ma. Ingen del af denna korrespondens skal ådraga sig större uppmärksamhet, än den son hänför sig till Frankrikes förhållanden i der italienska frågan säger Times avgående des sa handlingar. Frankrike har länge gjor anspråk på att utöfva ett slags afgörande votum i Europas angelägenbeter och speci elt på de italienska affärerna har dess stats konst varit af öfvervägande inflytande tilläg ger det stora bladet, som vill utgöra ett ut tryck af det engelska folkets opinion, sam uppkastar i anledning deraf frågan om hurt Frankrike utötvat detta inflytande. Har der kejserliga regeringens förklarningar med hän: syn till sista årets stora kris frågar det va rit utmärkta af förutseende och samman. hang? och svaret blir Vi tro det icke Det är onodigt fortsätter det att upptaga det påståendet som nyligen blifvit framställt för franska kamrarne, att kejsaren aldrig på något sätt dolt sin åsigt om rektifikationen, af sin sydostliga gräns. Men vi lära nu ätven att under det hela verlden tillskref grefve Cavours djerfva politik franskt inflytande, och under det lord John Russell i de klaraste ordalag uttalade sin öfvertygelse, att ett anfall på Venetien icke knnde tillämnas utan ett välgrundadt hopp om Frankrikes bistånd, så höll mr Thouvenel på alt öfverväga en intervention på helt annat håll. Utan att göra någon invändning hade han åsett hertigdömenas och Romagnas annexering och Frankrike hade icke föraktat att taga sin andel i fördelarne af transaktionen. Han hade till och med gått in på Siciliens eröfring, men då södra Italiens fastland hotades visade han en högst uppbygglig afsky derför. Att utstå, att en stat, med hvilken de vanliga ömsesidiga relationerna så länge hade fortfarit, angrepes af en armå som utgjordes at revolutionärer och främlingar och att tillåta groft våld att inblanda sig i det konstitutionella experiment som konung Frans II så lojalt företagit sig stötte den fransko ministerns känslighet. Det medel deremot som han föreslog var intet annat än att telegrafera åt den franska och engelska flottan att hindra Garibaldi att bege sig öfver messinska sundet och sålunda ineda de begge länderna i en beväpnad intervention till förmån för en sak som var alldeles stridande mot det enas sympatier och det andras nyligen skedda uppträdande. Efter några likartade resonnemanger om det