Göteborgsposten – 20 februari 1861, sida 2

tillstå, att det ej varit ringa besvär. Sjömännen förstå ej penningens värde. Då de väl kommit i land, kasta de guldmynten ut genom fönstren med en lätthet . Ack! inföll Roger med en suck, de ha aldrig upphört med ett dylikt lefnadssätt. — Äro de icke rika? frågade Danton. — De eger ej qvar ett runstycke af sina arf; allt har med ungdomens vanliga lättsinnighet blifvit förslösadt . .. Det är tvenne förträffliga unga män! de ha en herrlig framtid, men jag måste medgifva, att de för närvarande äro nedtryckta af ofantliga skulder . — Huru skola de kunna betala dem, sade br Gorain, om de ej mera ega någonting? — Konungen skall icke lemna dem i förlägenhet, alldenstund framtiden borgar för dem. . Jag vet nog, att icke alla deras fordringsegare äro af samma tanke som jag. De ha omedgörliga sådana, men för min del är jag lugn... — Äro de skyldiga till er ? frågade Danton. — Ja, jag har ofta hulpit dem med ganska stora summor, men jag fruktar ingenting . .. jag hyser oinskränkt förtroende till dem. Jag är säker om att de skola betala. — Med konungens penningar, ja, sade Danton; men om konungen icke betalar? (Forts.)