Göteborgsposten – 19 februari 1861, sida 1

vunnit sin helsa, att hon är vackrare, mera förtjusande och tillbedjansvärd än någonsin, och att det kära barnet ej tänker på annat, än att leka med de vackra dockor, som dess mor sistliden vecka tillskickat det från Paris. Är ni öfvertygad? Fouch hade genomögnat grefvens bref. Efter att ha noga undersökt det och med en Sorgfällighet, som gränsade till förolämpning, lade han det tillbaka på silfverbrickan, hvilken betjenten satt på ett bord. Han tog derpå sin hatt och bugade sig djupt för Edvard. — Hr grefven ursäktar mig väl? frågade han med fast stämma. — Ah, min bästa herre, jag förlåter er a! allt mitt hjerta. — Hr grefven är ädelmodig och jag är derför på det högsta tacksam. — Låt en annan gång cj lura er, hr Fouch. — Jag skall försöka, hr grefve. — Ni erkänner således, att ni blifvit det denna gången? — Ah, herr grefven, det är ju tydligt... och näst det löjliga i att ha varit lurad, skulle jag icke kunna vara löjligare än om jag påstod att jag icke varit det... Ännu cen gång, hr grefven förlåter väl sin ödmjuke tjenare det ofrivilliga obehag han förskaffat er,