Göteborgsposten – 16 februari 1861, sida 2

Edvard kastade en ny forskande blick på hr Fouch och sökte i dennes klara ögon läsa hans tankar; men han förmådde ej tränga in genom förställningens stela isskifva derinne. — Sitt ned och låt oss prata! sade han då med hastigt förändradt sätt och ton. Fouch tog en stor länstol, förde den nära intill Edvards och tog plats deri, dock med det försigtighetsmått, att dagern alldeles upplyste Edvards ansigte, medan han sjelf vände ryggen åt fönstret. — Jag har glömt nämna för er, hr grefve, började han, att min far är skeppsredare i Nantes, att han genom denna sin befattning ofta, i likhet med sina medbröder, gjort bankiraffärer. Det är på detta sätt han kommit i förbindelse med markisinnan dHorbigny. Hon har i min far en säker och pålitlig vän. Ni kände måhända ej till denna vigtiga omständighet? — Jag kände verkligen ej till den, svarade grefven. — Detta förklarar det emottagande jag åtrönt af hr grefven. — Fortsätt! sade Edvard, utan att besvara Fouchs anmärkning. — Markisinnan dHorbigny är sedan tre år tillbaka enka, som ni vet. Edvard gjorde ett jakande tecken. — Hon hade, då hon förlorade sin man,