Göteborgsposten – 16 februari 1861, sida 2

hvilken alltid lefvat som en Harpagon och tvingat sin hustru att dölja sina dagar i sitt gamla hoteli Nantes, kommo derföre väl till pass för den unga enkan, som nu kunde tillfredsställa sin hog för nöjen och lyx; men man måste komma ihog, att man fjorton år derefter skulle nödgas säga farväl åt hela denna förmögenhet, Markisinnan skulle dessutom vara fyratioett år gammal, då hon vore nödsakad att afstå åt sin dotter njutningen af de furstliga inkomsterna. Fyratioett år! den ålder, då ungdomens behag för alltid fly, och då qvinnan har aldra största behofvet af den lyx och välmåga, som rikedomen kan anskaffa. Himlen ensam kunde komma markisinnan till bjelp och försäkra henne om en stadigvarande besittning af den förmögenhet, hvaraf hon endast i kort tid fått njuta. Jag sade himlen, fortfor Fouchå och lade särskild tonvigt på detta ord, emedan det verkligen var himlen, som, genom att fylla fröken Berthas själ med sitt heliga ljus och gifva henne en oemotståndlig hog för det religiösa lifvet, kunde betrygga markisinnan i besittning af arfvet efter den aflidne. Vid femton år blefve fröken Bertha, i enlighet med testamentet, oinskränkt herrskarinna öfver sin förmögenhet. (Forts.)