Göteborgsposten – 16 februari 1861, sida 2

j aktningsvärdt lefnadssätt, och således nu är ett välförtjent föremål för välgörenhet och medlidande. El. Mattsson i Hogarne. O. Andersson i Fiskebäck. Math. Olsson i Slätten. Fredr. Nilsson i Fiskebäck. Nils Jonsson i Ulseröd. Em. Simonsson i Fiskebäck. H. J. Jacobsson i Ulseröd. J. Andersson i Fiskebäck. Sold. A. Frisk f. Fiskebäck. A. Berntsson und. Fiskebäck. . Anton Eliasson i Fiskebäck. Lika lydande med originalet intygar Carl Sonnenstein. Då häraf inhämtas att Peter Olsson tilllika med sin familj alltid fört ett nyktert, redbart och aktningsvärdt lefnadssätt, vågar red. åkalla den allmänna välgörenheten för lindring i de olyckligas lott. Hvad deltagande vilja skänka de olyckliga torde adresseras till Redaktionen af Göteborgs-Posten, som i tidningen sedermera skall redovisa för gåfvomedlen. Från Kalfsund skrifver vår korrespondent d. 14 dennes: Den starka ostliga storm, som rasade d. 11 och 12 d:s har så brutit och bortfört isen, att alla hamnar inom härvarande distrikt (neml. Lilla och Stora Kalfsund, Källöfjorden, Röröhamn och Fotösund) nu äro alldeles fria från is. Rent vatten härifrån synes nu så långt beväpnadt öga kan nå. Från Lysekil skrifver vår korrespondent: Beställningar af rum för blifvande badgäster hafva redan börjat hit ingå; och flera enskilda rum liksom ock hela våningar äro redan engagerade. — Yäderleken har på senare tiden visat sig mycket mild härstädes, och såsom ett bevis derpå må anföras, att fullt utslagna jettepenseer plockades på kall jord i en trädgård härstädes d. 8 innevarande Februari. Allt här på platsen antyder ett snart kommande vårväder. Politiskt. En af de händelser, hvilka Europa länge med otålighet afvaktat, har nu ändtligen inträffat, i det, enligt gårdagens telegram till Göteborgs-Posten, Bourbonernas sista tillhåll på Italiens fastland, den starka fästningen Gaöta, kapitulerat, med vilkor att fästningens garnison förblir krigsfångar, ända tills Messima blir intaget. Frans II skall med familj afhemtas af franska fregatten Mouette. Vi äro ej af dem, hvilka gerna kasta håneta Stephani-stenar i ryggen på den fallne och spotta på det korn, historien reser öfver dens namn, som fylit ett grått blad i hennes minnesbok; men hvar och en måste dock draga en suck af lättnad vid tanken, aw det bourbonska väldet, hvars blodfläckade purpur dolt så mycken neslighet och feg grymhet och hvars krona måste ha hårdt tyngt på despotens hjerta, nu ändtligen blifvit utplånadt från Italiens klassiska jord — må Försynen tillåta oss säga: för alltid! Höljdt i okunnighetens mörker, förtryckt af en oförskämd soldatesk, pinadt af en olidlig polisdespotism, för hvilken sjelfva tortyrens plågoverktyg voro älsklingsverktyg, utarmadt af roffande tjenstemän och omättliga prester, har det neapolitanska folket länge varit ett föremål för allas medlidande, men, vi måste erkänna det, äfven för förakt, då det kunde ens fördraga det elände, hvarunder det suckade. Dock, ingen hörde denna suckan, den qväfdes under legoknektarnes vilda rop och inom fängelsernas tjocka murar, tills slutligen Cavour högt och ljudligt uttalade inför det förvånadt lyssnande Europa, vid kongressen i Paris, att Italien utstöter ett skri af smärta. I samma stund öppnades Europas ögon; den store statsmannen hade begagnat rätta ögonblicket och talade månget gripande ord till förmån för sina förtryckta landsmän; den alltid för frihetens seger vaksamma pressens organer kommo i dagen med det ena, af de maktegande i Italien föröfvade brottet efter det andra. Ljus var ändtligen kastadt öfver det verkliga förhållandet i Italien, och det kom till utbrott. Först befriades genom Frankrikes och Sardiniens förenade krafter norra Italiens provinser från det Österrikiska oket. Sardiniens anslutningsverk fortgick sedan oafbrutet, och slutligen uppträdde vårt århundrades Cincinnatus, Garibaldi, en ädel personlighet hvars likar äro få, samt lyckades att med en handfull tappra, eldade af hjeltemod och frihetens entusiasm, till mognad utföra det frihetsverk, hvars ena hörnsten nn blifvit fast lagd genom Bourbonerhas fördrifvande från Italien. Återstå nu de ndra båda hörnstenarne: Rom och Venedig,