Göteborgsposten – 15 februari 1861, sida 2

rörde borgaren, hvars högmod blifvit så oväntadt kittladt ... men jag trodde icke, jag visste ej . .. Jag skulle dessutom behöfva rekommendationer . . . — Åh! sade Roger bekymmerslöst, är det ej fråga om annat än det. — Hvad! utropade hr Gorain, ni skulle I vilja . — Hvarföre icke, hr Gorain? jag tycker om att vara bra menniskor till tjenst. — Min herre . . . min herre... — Låt oss ej tala vidare härom! afbröt Roger, vi skola nog åter taga upp ämnet, när tid blir, det lofvar jag eder. Ert namn har, genom att i mitt minne återkalla mitt samtal med ståthållaren, samtidigt äfven påmint mig om en annan händelse. Jag samtalade just derom med grefve de Breteuil för omkring en timme sedan. — Hvad! inföll Gorain förvånad, har monseigneur nedlåtit sig att tala om mig? — Denna gång misstager ni er, svarade Roger. Det var mellan ministern och mig ej frågan om er, utan om er granne. — Färgaren Bernard. — Riktigt. Vi talade om hans dotters märkvärdiga försvinnande. (Forts.)