Göteborgsposten – 14 februari 1861, sida 2

att jag anklagar tvenne redliga och tappra ädlingar? Rick hade under tystnad afhört grefvens ord. När denne slutat, stod han orörlig qvar, men yttrade efter några ögonblicks betänkande: --Jag ber hr grefven ödmjukt om förlåtelse, i händelse jag sårat med oriktig supposition; men, jag upprepar det, hr grefvens kloka anmärkning öppnade mina ögon och jag trodde . . — Ni gjorde deri orätt. Kom en gång för alla ihog, hr Rick, att jag ej vill bli på något sätt inblandad i edra angelägenheter. Berätta mig edra historier och lyssna aldrig till någon af de anmärkningar, som möjligen kunna undfalla mig då och då! Hr Rick tog sig bakom örat, lik en katt, då han vädrar storm och oväder. — Hr grefven är väl god ursäktar mig? sade han. — Javisst, bästa hr Rick, svarade grefven och blef hastigt vänlig i tonen. Er kärlek till pligten har drifvit på er, jag vet nog det, och jag kan derföre ej vredgas på er. Säg mig, ni som känner menniskorna, skulle ni kunna gifva mig fingervisning på någon penningekarl, som I skulle vilja låna ut litet mot en god vinst? ... Men jag skulle vilja ba en som är blott föga