Göteborgsposten – 13 februari 1861, sida 2

Efter att hafva gått igenom denna förstuga samt salongen, i hvilka ingen enda menniska syntes till, öppnade grefven, som tycktes vara fullkomligt hemmastadd på detta ställe, en dörr samt gick igenom ännu en annan sal, som var mindre men kanske ännu dyrbarare än den förra, och trädde slutligen in i ett sista rum, hvars förgyllda dörr han tillslöt efter sig. Detta rum som var präktigt tapetseradt med orientaliska tyger, utgjorde det mest förtjusande ställe, dit en epikureisk filosof kunde önska att draga sig tillbaka för att njuta en behaglig siesta. En stor och mjuk divan upptog en hel vägg af rummet samt inbjöd till hvila. Grefven kastade sig ned på dess silkesmjuka öfverdrag samt sträckte ut sin hand och ryckte på ett klocksnöre, som hängde straxt ofvanom de kuddar, på hvilka han hvilade sitt hufvud. Några sekunder hade knappt förflutit innan en jockey, nätt som en qvinna, pudrad som en abbå och frisk som en nyss utsprucken ros, steg sakta in i rummet, efter att hafva knackat på dörren. (Forts.)