Göteborgsposten – 11 februari 1861, sida 3

lien hade man ansett det riktigast, att öfverlemna åt italienarne sjelfve, att ordna sina angelägenheter. Sultanen hade erhållit militärisk hjelp, för att återupprätta ordningen i: Syrien. Lugnet skulle såsom man hade skäl att hoppas, snart vara återupprättadt, och afsigten med öfverenskommelsen sål!vdes fullkomligt uppnådd. I Kina voro lyckliga resultater uppnådda, och den vänskapligaste enighet hade rådt mellan de nordamerikanska staterna, och åtskilliga lagförslag utlofvas, likväl icke någon reformbill. I Underhuset ha Whitt och Seymour föreslagit såsom ändringsförslag i adressen till drottningen, att det vore drottningens pligt att inkomma med en ny reformbill; förslaget förkastades med 129 röster mot 46. — Disraeli yttrade, att England måste hysa farhågor med afseende på Frankrikes italienska politik. Russell försvarade till genmäle Englands italienska politik. Den politiska borisonten var ännu för kort tid sedan, sade han, molnhöljd; men fredsutsigterna hade likväl under senaste tiderna blifvit bättre ; England måste ogilla ett anfall af Italien på Venedig. — Lord Granville, lordpresidenten, bar i Öfverbuset förklarat, att förhållandet till Frankrike var mycket tillfredsställande. Båda Husen ba antagit svarsadresserna. Från Italien samma stående notis: Gaötas belägring fortfar. Underrättelserna om tillståndet inom fästningen äro hvarandra motstridande, alltsom de gå öfver Rom eller Turin. LIndependance Belge anmärker också: De belägrade i Gaöta ha en telegraf, hvilken sätter dem i direkt förbindelse med Rom, cn telegraf, hvars trådar det ännu icke lyckats piemontesarne att upptäcka och förstöra. De belägrade begagna dessa trådar, för ett dagligen lemna Europa bulletiner om den bourbonska dynastiens betinnande. Enligt dessa bulletiner befinner patienten i Gaöta sig icke illa. Man räknar derstädes dagligen de kulor, som kastas in i fästningen, för att kunna bedyra, det de ej gjort någon vidare skada. I afseende på sardinska flottans verksamhet föra bulletinerna från Gaöta ett nästan triumferande språk, ja, de tillägga elakt, att flottan håller sig så långt som möjligt från fästningen, alltsedan lexan hon fick den 29 januari. Angående striderna i Abruzzerna berättas nu, att general Sonnaz den 28 jan. angripit den i positionen Banca förskansade fienden och tvingat honom att angifva sig. Det tillägges, att Sonnaz gång efter gång slagit de bourbonska banden på tre eller fyra ställen. Båda partierna sägas göra sig skyldiga till grymma våldsamheter. Emellertid berättas sasom säkert, att sardinska regeringen beslutat utveckla all kraft, som sfär henne till buds, för att göra slut på dessa oroligheter. — Cialdini skall ha dragit till sig garnisonen i Neapel, och i stället skickat förstärkningar till Abruzzerna, för att bistå general Sonnaz. — Från Perugia skrifves, att de franska myndigheterna lagt beslag på 400 gevär, bestämda åt röfvarebanden i Abruzzerna. I allmänhet bemödar sig franske general Goyon i Kyrkostaten af alla krafter, att förhindra de expeditioner, som oafbrutet utgå från Rom till Abruzzerna, för att omskapa rörelsen i dezxna provins till ett italienskt Vendåe. Han har förbindrat tvenne expeditioner, men en tredje lyckades komma öfver gränsen. Det var en kår påfliga zouaver, förnämligast bestående af franska legitimister, som på väg till Abruzzerna vid nattetid öfverföll en liten piemontesisk post på sardinska gränsen, dödade flere utaf dem och förde de öfriga, 40 till antalet, såsom fångar i triumftåg till Rom. Förbittringen i denna stad öfver detta förbånande af den italienska uniformen var utomordentlig och Goyon utverkade genast fångarnes lössläppande. Han skickade derpå en adjutant till piemontesiske kommendanten i Rieti med den undskyllan, att han ej vetat af expeditionen, samt sände en truppafdelning till gränsen, hvilken skulle, genom att visa franska fanan, förhindra vidare skärmytslingar. Då franska besättnigen i Kyrkostaten ej är i stånd att hålla ordning inom det fögderi, den tagit i sitt hägn, och den påfliga regeringen ej vill stäfja de reaktionära försöken, hvilka hon tvärtom på allt sätt uppmuntrar, mot sitt eget folks vilja, vore bäst, att fransmännen aflägsnade sig och folket finge förena sig med det öfi Italien, samt kullkasta den usla prestrege