Göteborgsposten – 11 februari 1861, sida 3

Främst på den politiska dagordningen stå! de båda fredliga trontal, hvarmed drottning Victoria och kejsar Napoleon öppnade sina resp. lagstiftande församlingar. I kejsarens tal, hvarur vi redan förut meddelat ett kort utdrag, omtalas först de inre angelägenheterna; vidare ett en redogörelse för rikets ställning och de vigtigaste diplomatiska depescherna årligen skola föreläggas kamrarne, dessa skulle kunna fritt utbyta sina åsigter och fritt diskutera landets angelägenheter. Frankrike bemödar sig ifrigt om att visa de curopeiska makterna, att det uppriktigt önskar freden, utan att dock derföre afstå något från sitt lagliga inflytande; det gör cj anspråk på någon inblandning, der det icke är fråga om Frankrikes egna intresgen. Oförutsedda händelser hafva inträffat i de italienska förvecklingarne. Kejsaren är ense med sina allierade om att betrakta non-interventionsprincipen såsom det enda medlet till att afvärja stora faror. Jag vill — säger kejsaren — vara fast besluten att nöja mig med landets nuvarande storhet; jag skall upprätthålla den som en obestridlig rätt, och försvara dess ära, då den blir angripen. Jag skall lemna beskydd öfverallt, der det påkallas för en rättvis sak, och fasthålla denna princip med afscende på Savoyen, Nizza, Kinesiska kriget och de kristna i Syrien. Derför måste hvarje fruktan försvinna och förtroendet återväckas, på det handel och industri må kunua få nytt lif. Jag har fast beslutat att icke inlåta mig i någon kamp, i hvilken Frankrikes sak icke stödjer sig på rätt och rättvisa. Hvad ha vi att frukta? Behöfver väl en enig, sammansluten nation af 40 millioner menniskor hysa någon fruktan för att bli invecklad i stridigheter, hvilkas ändamål hon icke gillar, eller för att utmanas genom någon hotelse? Låt oss med lugn blicka in i framtiden, fullt medvetna om vår styrka och våra ärliga afsigter. Slutet af detta tal är ett värdigt svar på Preussiska konungens radotterier och krigiskt upphetsande tal. En punkt i talet är dock af den mest elastiska art och kan, utdragen i konseqvenser, betyda allt, den nemligen, der det heter: Jag skall lenma beskydd öfverallt, der det påkallas för en rättvis sak. Times och Russells organ Daily News anse äfven Napoleons tal vara otillfredsställande och tvetydigt; Palmerstons språkrör, Morning-Post, bedömer det dock mindre ogynsamt. Dagen efter det kejsaren hållit sitt tal, öppnades lagstiftande kårens förhandlingar, hvarvid dess president Morny förklarade, att kejsaren tillåtit ingifvandet af en svarsadress, emedan bristen påoffentlighet och kontroll skulle framkalla bekymmer, och emedan kejsaren vill lära känna landet åsigter. Franska senaten har med 122 röster mot 2 antagit senatskonsultet, som bestämmer villkoren för offentliggörandet af senatens och lagstiftande kårens förhandlingar, efter presidenten Troplongs af oss förut meddelade förslag. Efter omröstningen slutades senatens extraordinarie sessioner. En viss bitterhet i debatterna har till sista stund rådt mellan pressens motståndare och förfäktare. Det förtjenar anmärkas, att ett amendement af senator Bonjeau till förmån för pressen understöddes af prins Napoleon, prins Murat och prins Lucien Bonaparte, men blef det oaktadt förkastadt. Man har deraf velat sluta, att senaten är konservativare än kejsaren sjelf(?). En demonstration har egt rum i Paris! Det är längesedan man nu hörde något nytt af denna art från den förr så frisinnade franska hufvudstaden. Demonstrationen gällde denna gång inrikesministern Persigny, för det han utvisat Ganesco, redaktören af den varnade tidningen Courrier du Dimanche. Deltagarnes antal var omkring 1,500; man ropade högtljudt: Lefve tryckfriheten! Ned med pascha Persigny! Lefve Ganesco! Flere arresteringar ha af denna anledning egt rum bland studenterna i Quartier Latin. — Vi kunna cj frångå vår tanke, att anse denna demonstration vara af ej ringa vigt. Den skall utan tvifvel följas af flere dylika. Fransmännen kunna ej gerna i längden fördraga det omyndighetstillstånd, hvari man vill, dem till blygsel och nesa, hålla dem fjettrade. Franske marskalken Marie Joseph Bosquet, född i Mont de Marsan år 1840, har aflidit i Paris. Bosquet deltog, såsom bekant, i kriget på Krim. I slaget vid Alma besteg han med sin division och artilleri de af ryssarne för ointagliga ansedda höjderna, och marskalk S:t Arnaud kallar i sin berättelse öfver slaget denna rörelse den afgörande. Vid Inkerman skyndade han i rätt tid till engelsmännens hjelp, då dessa knappast kunde värja sig längre mot den ryska öfvermakten, och efter slaget tackade lord Raglan honöm i Englands namn. Han deltog med kraft i stormningen af Malakofftornet, hvilken hade, såsom bekant, till följd Scebastopols utrymmande åt bamnen till. Såsom nämndt är, öppnades engelska parlaee —————— — —--S-—-—O n— FA7 HI fi1nzQt NS 11n1IITTT!I;EIENfNrrs;nIn tb 1mtknBm MS C7Q75 9:NNSS9SS — —