Göteborgsposten – 11 februari 1861, sida 1

någon ursäkt för, att vi nu åter upptaga den. samma. Frågan om de frivilliga skarpskyttekårernas ställning till statsmakterna och inom staten, innebär tvenne skilda frågor. Den ena är den: hvilken ställning få och hafva de rätt att intaga, eller kanske rättare, hvilken ställning hafva de icke rätt av intaga? Svaret på denna fråga beror af våra lagar. Den andra är den: hvilken af de ställningar, de ha rätt att intaga, böra de besluta sig attintaga? Svaret på denna fråga beror på, genom hvilken de bäst uppfylla och uppnå sitt mål. I afseende å den första af dessa trågor har man på visst håll åberopat sig Regeringsformens 14:de S, att konungen ensam eger befälet öfver statens krigsmakt till lands och sjös, samt derat velat härleda, att kårerna ovilkorligen enligt lag böra stå under K. M:ts kommando. Äfven om man håller sig till den allra mest bokstafliga tolkning af denna 8, kan man dock ej draga någon sådan följd derur. Ty statens krigsmakt kan aldrig betyda något annat, än den krigsmakt, som genom statsauktoriteternas beslut blifvit uppställd, vare sig genom värfning, eller derigenom att de ålagt en del medborgare förpligtelsen att göra krigstjenst. Vore detta icke fallet, utan ville man ge dessa ord den betydelse, som innebäres i otvan anförda åsigt, så skulle följden ovilkorligen vara den, att hvarje man inom Sveriges rike, som eger och brukar ett gevär, skulle tillhöra statens krigsmakt och stå under konungens militärkommando. Ty om de beväpnade personerna äro flere eller färre, om de stå enstaka eller förena sig till sällskaper, är alldeles likgiltigt; huru mycket de än möjligtvis kunna duga till krig, så hvarken äro eller bli de statens krigsmakt så länge deras beväpning icke tillkommit genom statens påbud och genom dess åtgärd. Det enda lagarne i afseende å nu förekommande. fall innehålla är, att det hvarken är förbjudet för svenska medborgare att bära vapen och öfva sig i deras bruk, eller att bilda associationer. Och de frivillige skarpskyttekårerna äro intet annat än associationer, för avt öfva sig i bruket af vapen. Ifrån den bokstafliga legalitetens sida åligger det derföre icke de frivillige skarpskyttekårerna någon förpligtelse att ställa sig i något beroende alls af regeringen. Men, säger man, lagen bör tolkas efter dess anda cch icke efter dess bokstaf; lagstiftarene ha icke kunnat förutse alla möjliga fall, och då sådana förekomma, böra de be dömas efter lagens allmänna mening, och just ett sådant oförutsett fall är de frivilliga skarpskyttekårernas organisation; hade 1809 års lagstiftare kunnat förutse det nuvarande förhållandet så hade nog 14:de 8 i Regeringsformen erhållit en aunan lydelse. — Detta är allt riktigt. Men hvad som är oriktigt är, att deraf vilja sluta att lagstiftarne skulle velat likställa sådana kårer som de nu uppkomna frivilliga skarpskyttekårerna med den öfriga militären, eller att anse att det är öfverensstämmande med lagens anda och väsende att de skola vara underkastade konungens komando. Lagens och lagstiftarenas anda synes oss tvärtom vara rakt motsatt. Kan man väl säga det ligga i grundlagarnes anda, att konungen skulle tillåtas att med den oin