Göteborgsposten – 9 februari 1861, sida 3

YOTC DEIAaREL I UNUTG TENIUBYT BO VPR OC ST VM TEF ) uppgången från porten, vid tillfället af en händelse: varit olåst, samt att det stulna godset ej saknats: förr än målsegaren derom blifvit underrättad af poliskonstapeln Olsson. Denne sistnämnde, personligen tillstädes, berättade, att då han vid itrågavarande,. tillfälle patrulisrat på sin station å Norra Hamngatan, hade en bunde utkommit från porten till ,Götal Lejon och omtalat för Olsson, att han, som händelsevis kommit att passera förbi skafferiet, der helt å propos påträffat en okänd qvinsperson, hvilken då som bäst hållit på med att roffa till sig i skafferiet befintliga matvaror. Olsson hade då genast begifvit sig till stället och äfven der anträftat en qvinsperson, som befanns vara ofvannämnda Wilhelmina Sundvall och hvilken, vid undersökning uti en medhafd korg, innehade några köttstycken, dem hon erkände sig hafva stulit i skafferiet. Sundvall vidgick äfven, att hon å samma ställe tillgripit två tjog ägg, men att hon en kort stund förut öfverlemnat desamma till en hustzu Anna Mathina Nilsson, hvilken varit i Sundvalls sällskap och, medan denna sevare gjort besöket i skafferiet, stått utantör på gatan för att invänta den blifvande fångsten. Hustru Nilsson anträftades äfven straxt derefter stadd på väg till ,Göta Lejon, i afsigt förmodligen att afhämta mera tjufgods, ty hon hade redan hunnit att undangömma äggen, hvilka dock vid anställd undersökning i Nilssons bostad, påträffades under spiseln till köket, der de, omlindade med trasor, legat undanstuckne. Tilltalade Wilhelmina Sundvall, som sade sig hafva två oäkta barn och vara i utblottad belägenhet, vidhöll äfven nu vid törhöret inför poliskammaren sitt förut gjorda erkännande at stölden, den hoa s de sig ej hatt i sinnet att begå förr än hon inkommit i torstugan till nämnde hus, ty då hon, som ämnat sig upp i köket för att tigga till sig några matbitar, derunder kommit att gå förbi skafteriet och fått se dörren till densamma stå öppen, hade trestelsen blifvit henne för stor, så att hon icke kunnat afhålla sig från att der göra en påhelsning och på ett mera lättvindigt sätt skaffa sig tödovämnen. Sundvall förnekade att något aftal om stöldens begående förut förevarit emellan henne och hustru Nilsson, utan hade Sundvall, efter att hafva annammat äggen, ) händelsevis påträffat Nilsson utanför på gatan och då lemnat henne äggen att tilsvidare törvaras il Nilssons bostad. Hustru Nilsson ville äfven låta påskina att hon ej egt någon kännedom om stölden, ty hon föregaf sig hafva på god tro emottagit äggen af Sundvall, som endast skulle ombedt Nilsson atwt gömma äggen tills Sundvall komme att afhämta dem. Poliskammaren remitterade ransakningen för vidare fulltoljd, till stadens rådhusrätt; och fingo så väl hustru Nilsson, som Wilhelmina Sundvall tillstånd att under tiden vistas på fri fot. — Sistl. TisdagJ på aftonen hade poliskonstaplarne n:o 8 Söderlund och n:o 26 Nyberg å gata här i staden påträffat tör snatteri straffade manspersonen Carl Thorsson, hvilken kommit bärande med två st. goltmattor, dem Thorsson, sedan han blitvit anhållen och tillfrågad om ätkomsten till desamme, slutligen erkände sig hafva stulit uti porien till huset n:o 211 i Nya Haga, der de varit hängande. Härom företogs sistl. gårdag förhör inför poliskammaren, då säsom målsegare anmälte sig traktören Carolus Magnusson, boende i nämnde hus, hvilken uppgaf, att mattorne, som för torkning varit upphäugde i porten, saknats i Tisdags atton, samt aut han värderade desamma till 2 rur 50 öre. Thorsson, som är född år 1824 i Spannarps socken, Himble härad, Hallands län af föräldrarne arbetskarlen Thore Andersson och dennes hustru Britta Thorsson och af härvarande rådhusrätt dömd för snatteri, erkände tillgreppet af mattorna, dem Thorsson just som han blet af poliskonstaplarne anhållen, ämnat att försälja, hvilken spekulation dock i anseende till mellaukomne hinder måste inställas. Poliskammaren remitterade den vidare ransakningen till stadens rådhusrätt, hvaremellertid Thorsson skalle qvarsitta i cellfängelset, dit han återförpassades. Utprånglare af falska reverser. Den 6 d:s på f. m. blef torparen Petrus Larsson till härvarande celltängelse införpassad för det han samma dag på morgonen å värdshusidkaren Frankenbergs krog i Redbergslid törsökt att belåna en revers, den Larsson, sedan misstanka uppstått om reversens äkthet, erkände vara falsk, hvilket erkännande han äfven vidhöll vid det med honom straxt derpå hållna enskilta polisförhör, under uppgift derjemte, att reversen, som befanns vara underskritven at Alexander Mårtensson och lydde å 355 rdr rmt, vore tillverkad af en Larssons halifbroder, hvilken skulle gifvit Larsson i uppdrag att på lämpligaste sätt belåna densamma, för hvilken kommission Larsson; ifall den lyckades, hade betingat sig ett arvode af 10 rdr. Utom ifrågavarande revers betanns Larsson vid å honom anställd visitering, jemväl inneha tre stycken andre reverser, utgifne at olika personer och å olika belopp, och hvilka han då uppgaf vara förfärdigade af samme fabrikant, som tillverkat den förut omnämnda. Vid det härom sistl. gårdag inför poliskammaren i närvaro af polisfiskalen A. Lang såsom åklagare företagna förhör med Petrus Larsson, hade denne, sedan han fått tid att närmare besinna sig på saken, helt andra uppgifter angående åtkomsten till reverserna, hvilka uppgifter dock voro så orediga och motsägande hvarandra, att Larsson sjelf måste medgifva det vore krångligt nog att kunna komma helskinnad från affären, Larsson berättade således till en början, bland annat, att han emottagit den först omnämnda reversen af en person vid namn Olof Olsson i Tostered i Uklume socken såsom köpeskillingsliqvid för en af Larsson till bemälte Olsson försäld hemmansdel, och att de öfriga reverserna blifvit på Larsson transporterade af olika personer. Då Larsson emedlertid skulle närmare redogöra tör huru härmed gått till väga krånglade han så in sig i motsägelser och orimliga uppgifter, att Larsson till slut såg sig nödsakad till en del vidhålla sin förut vid det enskilta polisförhöret hafda uppgift, eller att alla fyra reverserna voro skrifna af hans halfbroder; dock villade Larsson att han icke med säkerhet visste om reverserna voro förfalskade af halfbrodren eller ej, utan hada Tarssan endast hört detta uppgifvas vid