Göteborgsposten – 8 februari 1861, sida 2

(Införes på begäran. Lycklig liten fogel, hvi stannar du så kort, Vill du snart vår gamla nord försaka? Ja, ömmare pligter dritva mig bort, Ty långt i söder väntar mig min maka. Vore jag så fri, som du är, min lilla vän, Jag följde dig långt till dv dalar gröna, . I söderus varma sol fick min själ sin eld igen Och trogen kärlek skulle der min sång belöna. Uti en rosenbuske jag hade då mitt hug, O! huru präktigt jag tick bo deriune. Och himlens klara stjeruor, de voro der mitt ljug, Och all min risedom?: mitt glada sinne. När hafvets vågor lekte i aftonsolens brand Och söderns natt bredt glesa slöjan ötver jorden, Jag lyssnade till vågen, som kom från fjerran land Och talade till blommorna om norden. I mystiskt dunkla lunder och i den mörka skog Jag irrade omkring med barndomsminnen, I iogelns sköna toner jag hade glädje nog. Hur skönt att blifva kysst at attouvinden. Dock nej — der ner i söder jag längtar ej att bo, Fast himlen praktfull är och ätven jorden. Men finns der norrskensqvällar, finns der väl nordisk tro? Nej! skönare är lifvit här i vorden. Ivar.