Från Utlandet. Dagens vigtigaste händelse är engelska parlamentets öppnande. Det börjar 1 dag åter sina sesswner, liksom Frankrikes lagstiftande kår sammanträdde i går för första gången i år under törhållanden, hvilka anses skola vara liberalare än hittills under Ludvig Napoleons absolutistiska regering. Telegrafen skall naturligtvis snart göra oss underrättade om det märkliga trontal, man väntade sig skola få hora i går från Tuilleri-sfinxens orakelläppar. Om detta tal skall gifva någon klav till redande af den inkrånglade diplomatiska och politiska härfvan, är ovisst, med kännedom at den ,öppna slutenheten hos denne ödets man, som för närvarande styrer franska folket; men säkert är deremot, att det i engelska parlamentet ej skall komma att saknas interpellationer, å hvilka lord John Russell, utrikesministern, skall nödgas svara, ty engelska folket handhafver genom sina representanter sjelft sin politik och skall ej underlåta att vid första tillfälle skatta sig reda på, huru dennas vigtskål står, om kriget eller freden väger tyngst på balansen. Det skall derföre snart bli bekant, huruvida den ,heliga alliansen,, verkligen annu existerar och hvilka mått och steg Frankrike och England, i förening med den nya stormakten Italien, tagit tör att bilda en motvigt mot den östanifrån påträngande reaktionen. Intressant är äfven, att se, huru sardinska regeringen, oaktadt de många tidi och ofta uppdykande historierna om reaktionens utbredande på italienska halton, öfver hela denna, naturligtvis med undantag at Kyrkostaten, vunnit en afgjord och lysande seger i valen till parlamentet öfver såväl garibaldister (ett parti, för hvilket Garibaldi sjelt dock ingalunda står i spetsen), som mazznister och reaktionära. Dessa fakta äro de mest glädjande och slående bevis på den verkliga andan inom italienska folket och dettas längtan etter lugn och ro under en styrelse, hvilken allvid visat sig ega kraft och klokhet, samt med blicken oatvändt riktad på sitt mål drifvit den klassiska halföns folk mot detta samma: Italiens enhet under en frisinnad och konstitutionel monark, hvilken skall veta att lyfta de sjunkna upp ur den okunnighetens uy, der fursteoch prestdespotism hållit dem, samt gifva nytt lif åt landets handel och näringar. Det ministeriela partiets valprogram för talienska parlamentet har med tå förändrinBar varit följande: 1) Italiens enhet såsom en konstitutionel monarki under konung Vikor Emanuel; 2) okränkbarhet af konungens och parlamentets privilegier; 3) Venedigs beiriande så snart som möjtigt, cch påskyndande af ockupationens upphörande i Kom, Italiens naturliga hufvudstad; 4) allmän nationalbeväpNNg; 5) Konungens myndighet skall upprätthållas, på det allianserna icke må urarta till protektion och beroende; 6) försoning mellan