Göteborgsposten – 5 februari 1861, sida 2

på de båda unga männen, hvilka tycktes afvakta hans svar: — Jag tackar er, mina herrar, för de underrättelser, ni lemnat mig. Hvad sluta ni af allt detta ? — Vi älska Blanche och LdÅonore med hela vårt hjertas eld, genmälte markisen lifligt, och vi vilja skydda dem mot den fara, som vi se sväfva öfver deras hufvuden, ty äfven de äro, efter edra barns bortgång, edra arfvingar och de skola äfvenledes uppoffras, på det man må kunna uppnå sitt föresatta mål. — Mina herrar, återtog hr de Niorres efter några ögonblicks eftersinnande, det ni anförtrott mig har ledt mig in på en ny väg. Jag måste rådgöra med någon, innan jag svarar er, såsom edra ord kräfva. -Men, inföll vicomten, den olyckliga timmen kan slå i hvilket ögonblick som helst. — Må Gud beskydda oss, mina herrar, jag uppsänder hvarje dag till honom denna brinnande bön. — Men, tillade markisen lifligt, ni inser väl, att man måste handla. Jag tror visserligen på bönens makt, men man måste bistå himlen, på det denna må bistå oss! — Och hvem säger er, att jag icke uppfyller min pligt? sade rådsherren något högdraget.