Göteborgsposten – 4 februari 1861, sida 2

tog hon, ett fel, som presten har förlåtit, men hvilket äfven en annan måste tillgifva mig. Derpå berättade hon närmare om den period af hennes lif, för hvilken jag nyss redogjorde. Hon förebrådde sig djupt sitt beteende mot den man, som så varmt älskat henne. Hon berättade oss, att det barn, hon gifvit lifvet, var son till en illa beryktad man, den ende som någonsin kommit hennes hjerta att klappa lifligare, kortligen hennes man, och att det ej var den embetsmans barn, som hon bedragit. — Den eländiga! mumlade de Niorres. — Derpå, fortfor markisen, talade hon om det vigtiga papperet med er namnteckning, som hon fått. — Hvad! utropade de Niorres, har hon kanske gjort bruk deraf? — Ja, och på det brottsligaste sätt. — Huru då? sade rådsherren förvånad. — En notarie i Brest, fångad i hennes nät likasom ni sjelf varit det, hade glömt sina embetspligter och gjort sig till Madones föraktlige medbrottsling. Hr de Niorres höjde armarne mot himlen! — Vidare? sade han oroligt. (Forts.)