Göteborgsposten – 4 februari 1861, sida 2

Presten besökte henne nästan hvarje dag och för hvar gång han efter ett långt samtat lemnade henne, sågo vi honom gå öfver däck med skum och molnhöljd panna, och när vi sedan gingo in i vicomtens hytt, funno vi Madone med ögonen röda och svullna af gråt. Slutligen en morgon lemnade presten den sjuka med strålande ansigte och blickarne höjda mot himlen, till hvilken han tycktes uppsända varma tacksägelseböner. — Mina barn, sade han, då han gick förbi oss, jag är lycklig, jag har räddat en vilsefaren själ. Madonnan lät kalla oss till sig samma dag. — Jag skall dö, sade hon med slocknande stämma, jag känner det, och hvarken läkaren eller presten ha för mig förtegat min belägenhet. Jag har återförsonat mig med Gud, den andlige har gifvit mig absolution för mina begångna fel, men jag skulle, innan jag för alltid lemnar denna verlden, äfven vilja försona mig med de fiender, jag skaffat mig, och det är er jag utvalt till att göra mig denna vigtiga tjenst. Skulle j vägra min begäran ? Vi förstodo ej hvad den döende kunde vilja säga oss, men hon lemnade oss i detta afseende ej länge i ovisshet. — Det finnes i min förflutna lefnad, åter