Göteborgsposten – 2 februari 1861, sida 1

— Huru kan ni veta detta? utropade de Niorres häftigt. — Jag skall säga er det genast, svarade dHerbois; men är det ej sannt hvad jag sagt? — Jo. — Ni lemnade denna qvinna papperet. — Jag ville stilla modrens fruktan; jag trodde på hennes ömhet och trohet, och jag fann de farhågor naturliga, som hon hyste för sin sons framtid. Jag hade lofvat henne, att med en autentik handling betrygga vårt barns öde, och då hon tycktes tvifla om mina afsigter, grep jag, för att öfvertyga henne, tag i ett ark papper och tecknade på detsamma mitt namn. — Har ni sedan sett till detta papper? — Nej, aldrig. — Madonnan hade af er fått hvad hon önskade, och dagen derefter framkallade hon sjelf brytningen emellan er. — Ja! utropade rådsherren och knöt händerna af smärta och raseri. Ah! lefde jag ock i tvenne sekler, skulle dock denna natt aldrig försvinna ur mitt minne, denna scen, ett rättvist straff för mitt skamliga uppförande, skulle aldrig utplånas ur mitt minne. (Forts.)