Göteborgsposten – 30 januari 1861, sida 1

författarens beräkning. Det är i alla fall märkvärdigt att det aldrig vill sig väl med våra inhemska dramatiska produkter och jag forskar förgäfves efter orsaken, antingen den ligger i publikens möjligen ouppodlade smak, 1 dess fallenhet att se grandet i ögonen på de svenska sånggudinnorna, eller hos en alltför sträng och summarisk kritik, eller hos författarne sjeltva, som klitva för högt, när deras pegaser i sjelfva verket äro ganska små och icke stå särdeles högt ötver marken. Hvad doktor Börjeson beträffar, så gör emellertid ett litet fiasco mer eller mindre ingenting i vigten af hans ära, som har sitt orubbliga säte på en af svenska akademiens, den högsta instansens i vittra mål, sammetsklädda fåtöljer. Men med herr Bjursten är det annorlunda, han har fallit ned som en skinnpels. Ingen vill pästå av han nägonsin uppstigit som en sol, men nog hade han oaktadt sin andes korpulens under mycket pustande och sträfvande trott sig hafva hunnit en ganska betydlig höjd af parnassen och jag är nästan viss på alt han ännu lefver lyckhg eller sa lig på sin tro i den der höjden, från hvilken han medlidsamt nedblickar åt det på jorden krälande prosaiska slägte, som icke törstår sin egen låghet och ännu mindre hans sublimitet De äro många som kastat en handske mot hi Bjurstens litterära uppträdande och en, som hette Anders Petter, stred nägra gånger seg: rande med bara knappnålar; men aldrig ha man så utförligt och så strängt nageltarit mec hans produkter som med de sednaste Flam morna och sällan har man väl med nagel dräpt ett otyg så. offentligt och så grundlig som nu. Det var en tid så stilla och lugn för det Bjurstenska oväsendet, som nästan : jemnbredd med det Cavalliska eljest regerade 1 våra tidningar och i våra samtal, en tid di hans sångmö förmodligen hvilade på sin la gerbädd och endast i sömnen bearbetade en öt versättning af brefvet till Pisonerna sam! andra småsaker, en middagslur efter hvilker hon i ny toilett och med upphjelpta behag skulle uppträda (det trodde vi och förmodli gen var herr Bjursten ännu mer viss derom att förvåna verlden. Och hon gjorde det Mången, som haft erfarenhes af ödets lek: m. m., skyndade att läsa två flammor oci att vid denna boks sista sida gjuta extatisk: tårar öfver den högst tragiska sitnationen, mån gen som kanske nu skickar kondoleansbre till författaren för all den bitterhet och de martyrskap han nyss fått utstå i en recen sents tortyrartiklar. Ack, men var lugn dt ädle läsare bakom skinka och ost och du hög ädla läserska på kammare, denne martyr äl nog som andra lyckligast under förföljelsen och var viss om att han under stick och hugg eller under slag af flata träsvärc icke såsom en annan knalle prutar af det rin gaste af sitt mod eller tager något åt sig oci att han med olympiskt leende tänker på stor: fördömen, på sitt namn och sitt rykte i mot sats på de anfallande, som aldrig visat sig LA TNA SER NNE STENTEN 22 ARNE NAT ROSEN TESEN SEARLE I orter