ning af augsburgiska bekännelsens XIV 8. Clerus talade dock ej blott om de stora farorna utan ock om den välsignelse, som är i all frihet, då den rätt brukas. Den period, hvarunder Sverige var blott en man och hade blott en Gud, och som nu betraktas såsom förfluten, hade sannerligen ej blott ljuspartier utan äfven mörka skuggor, hvilkas omöjliggörande för framtiden är en rik välsignelse. Det är stor välsignelse att vär lutherska kyrka ej mer kan täfla med påfven uti förtryck, i båltändning, i tungans utskärande, i arfsplundring, i landsförvisning o. 8. v, Ty vi måste bekänna att när reformatorerna gingo ur påfvekyrkan stulo de med sig en och annan af hennes åskviggar liksom Rachel, när hon gick ur det hedniska hemlandet stal några sin faders husgudar. Väl förfäktade de, då deras kyrka var militans, de renaste religionsfrihetsläror, men knappt började den blifva triumphans -så gjorde barn i by såsom hemma plägades. Calvin yrkade och Melanchton gillade i bref till Calvin att Servet, som nekat flera dogmer, hvilka blott af trossinnet kunna uppfattas, blef å båle bränd. Elden var nog der lika varm som när Huss brändes. Deri voro dessa berömliga reformatorer eniga, men kunde ej bli eniga då det gällde att välja vetenskapliga termer för att uttrycka det outtryckliga. Lutheranerna stadgade redan 1528: Om några af folket hyser irriga meningar om tron, skall man undervisa dem, och om man icke kan bringa dem till rätta, bestämma en viss tid, inom hvilken de må kunna sälja sin egendom och begifva sig till ett annat land. Vi ha dock redan anmärkt att det, som under ett visst belägringstillstånd föranledes af sjelfbevarelsedriften, ej får bedömas lika strängt som det, hvilket sker sedan inga lilsfarligheter längre förefinnas. Men vår svenska kyrka var äfven såsom stark, ganska hård mot villfarande af allra svagaste art. Sjelfva Gustaf II Adolf, om hvilken omdömet som fällts om Titus, decus delicieque generis humani väl må upprepas, var ganska snar att stadfästa de blodsdomar den evangeligiska kyrkan kräfde såsom prof på huru djupt den då fattat Evangelium. På Stockholms torg rann blodet af trenne studenter, som i Tyskland blifvit katholiker och ej ville förneka sin tro, säkerligen lika varmt som det, hvilket flöt för Christian Tyranns bödelsyxa. Den store konungen lät smida i jern och döma till tvångsarbete enfaldiga vestgötabönder, som, då de börjat läsa i Biblen, af vördnad för deri anträffade bud offrade får och helgade lördagen. En spansk häfdatecknare, don Fabricio Pons de Castelvi (Madrid 1648) berömmer honom också derföre att han var så nitisk i sin vidskepelse och säger att om han blott hade tillhört katholska tron, så skulle han gifvit det utmärktaste efterdöme för alla tillkommande konungar. Och i det stycket blef religionsfrihetens martlyr noga efterbildad af sina efterföljare på den svenska tronen. Vi ha nämnt den bäste för att ej behöfva nämna flera. Vår kunskap grundar sig ej blott på de tryckta materialier vi äga. I våra domstolsarkiver behöfver man ej leta länge för att se huru den ene mannen med den ene Guden i nära trehundrade år gått tillväga mot villfarande i vårt land, under det dock Biblen legat nppslagen för hvarje läskunnigs blick, så att den deri kunnat finna de kärleksrika läror, som nu först gjort sig gällande i lagstiftningen. Illusionen om den ene mannen har också blifvit omöjlig att vidhålla sedan skrymteriet ej längre är en tribut åt statsäran. Men sämre har ingen skatt inbetalts eller indrifvits än den tributen. Redan i drottning Christinas dagar var talfriheten ganska stor. Var hjertat fullt af Christi kärlek och uttalade man den, så kom förföljelsen i gång, ifall den talande var en ringa, fattig menniska. Var hjertat fullt af otro och hädelse och de förnäme talade derom, t. o. m. i hofvets salar, så följde derpå inga religionsprocesser. Bengt Skycste m. fl. blefvo obesvärade för sitt otrostal på den konungs tid, under hvilken Anander insattes på dårhus derföre att han nitälskade för mycket sådant, som nu utgör vår tids gjelfberömmelse. Springa vi ett sekel fram -— huru var det med den ene mannen i Gustaf III:s tid. Fromma menniskor retades tills de kunde sättas på dårhus. Dit visade den humane konungen dem, som hårdare sinnen ville hafva dömda till fängelse, under det LR a TT KA rr Ten